Ja, nu är det över. Allt flängande fram och tillbaka mellan Skänningen och Linköping, alla onödiga bensinkostnader och känslan av övergivenhet i Skänninge ska försvinna.

Usch vad jag är dålig på att skriva ofta, i alla fall i perioder. Ja, som jag sagt förut; jag är periodare.

Vad har hänt i mitt liv då? Haha, vem försöker jag lura? Ingenting händer i mitt liv :P

Kampen mot CSN är över, jag har ÄNTLIGEN fått ihop alla mina poäng, jag har till och med fått mitt första studiebidrag insatt på kontot. Tackar. Jag har anmält att jag ska läsa 120 poäng och har därför fått pengar för de poängen. Till min stora förvåning så har skolan anmält att jag ska läsa 250 poäng (vilket jag egentligen ska göra men prakitken är ju som den är), så då ska jag ju få pengar för de 130 poängen jag inte har anmält, så snart kommer det en ny inbetalning från csn.

Jag gör allt jag kan för att ordna upp min ekonomi, den har ju varit väldigt trasslig under något år. Pengar, ekonomi och inkomster är ingenting jag hymlar med, varför ska jag? Ja, jag har skulder, inga miljoner, men skulder finns och äntligen har jag fått en chans att ordna upp det. Så jag har suttit i telefon med ALLA inkassobolag som jag har skulder hos och fixat avbetalningar och låsningar av räntor. Känns faktiskt bra att jag inom ett år kommer vara helt skuldfri. Visst, anmärkningen kommer sitta kvar något år men det gör mig ingenting. Att veta att jag faktiskt har kämpat mig dit jag kommer komma är helt underbart. Jag börjar äntligen bli herre över mitt eget liv och mitt eget öde. Med mycket hjälp av min älskade mamma, hade jag inte haft henne hade det aldrig gått. Då hade jag inte kommit någonstans, möjligtvis till någon kartong vid någon hamn eller omkringflyttandes med alla ägodelar i en plastpåse. Så all kärlek till min mamma som gett mig en möjlighet att leva mitt liv.

Unnade mig faktiskt en klocka igår också. En jättefin silvrig klocka, en riktig vuxenklocka. Tyckte att jag var värd det.

Nu ska jag springa på toa och sen ska jag in och träffa Elin och gå på hemligt uppdrag ;)

Vart fan har värmen tagit vägen?
Härom veckan var det ju så förbannat varmt så man knappt kunde göra någonting utan att smälta bort till en svettpöl. Nu är vädret grått och tråkigt, regnar eller till och med haglar eller snöar. Fy.
Har ju börjar powerwalka med Tira varje dag nu. Är så otroligt skönt och jag märker verkligen hur jag orkar mer och mer för varje dag. Än syns det väl inget resultat på kroppen men det kommer väl.
Min ugn har gått sönder också. Det var väl egentligen bara en tidsfråga eftersom den är från sent 70-tal. Det är ett under att den inte är gul eller orange, det var väl 70-talets hetaste färger om jag inte är helt ute och cyklar.
Så det blir ingen mat tillagad i ugnen på ett tag. Inte för att jag brukar laga mat i ugnen speciellt ofta.

Imorgon åker jag ner till Falkenberg. Ska bli skönt att komma ner en gång innan sommarjobbet börjar, om det blir som det var förra sommaren kommer jag inte hinna åka ner någonting under sommaren.
Den största anledningen till att jag åker ner till Falkenberg är ju faktiskt för att hämta min bil!
Ska ju köpa lillasysters Toyota Starlet, den kommer ju underlätta en hel del för mig i sommar när jag ska jobba.

Tira löper och är allmänt tråkig. Hon sover mest och sover hon inte så slickar hon sig fördärvad på pullan. Börjar tro att det är ett tvångsbeteende för henne, eftersom slickandet varierar mellan pullan och tassarna. Nu har hon slickförbud överallt eftersom hon slickar så dant där bak så hon blir ännu mer svullen än vad hon har varit tidigare. Ska bli så skönt till hösten när jag har kunnat sparat ihop lite pengar så jag kan sterilisera henne. Äntligen!

Nu ska jag ut på dagens första powerwalk och sen försöka plugga lite till när jag kommer hem igen.

NU MÅSTE VÄRMEN KOMMA!

Här går man i godan ro och väntar på att få ett positivt besked från CSN. Alla poäng är lästa och allt är som det ska.
Haha, tji fick jag. Fick ett mail av min lärare idag som undrar vart min Apu bedömning har tagit vägen. Om hon inte får in det snarast får jag IG, eftersom jag inte gjorde min praktik när jag hade kursen fick jag ett IG och gör nu en IG prövning, till historian hör att man får bara göra 1 IG prövning per kurs, så kommer inte papprena in snart så får jag läsa om hela kursen och göra om 4 veckors praktik.
Vad fan håller posten på med?! Det är 2 veckor sedan jag skickade in brevet och jag satte 3 (TRE) frimärken på för att det garanterat skulle komma fram. Men icke sa Nicke. Det ligger väl i en brevlåda någon annanstans i Sverige och skrattar åt mig.

Ibland känns det som att alla fighter och kamper jag gör för denna förbannade utbildning är helt förgäves. När det blir såhär har jag ingen lust att plugga. Det är nog fan inte meningen att jag ska utbilda mig till undersköterska. Jag ska nog gå på soc hela livet tydligen.

Denna förseningen gör ju också att CSN inte kan godkänna min ansökan eftersom dom inte har alla poäng registrerade, så då kommer jag få söka om en gång till. Och i kursen jag läser nu (omvårdnad) är det 3 veckor praktik. Jag är inne på 2a veckan men har ingen praktikplats. Får jag inte praktiken gjord får jag inget bidrag i höst eftersom jag har anmält dessa poängen till csn. Jag vet inte hur jag ska göra.
Jag blir så trött.

Nu ska jag i alla fall ta en kopp kaffe med Tira ute i solen och hoppas att det löser sig.
Jag gör verkligen allt som jag kan göra men ändå blir det så otroligt fel för att det alltid är någon länk som ska fela. Fan.

Jaha, då var man hemma igen efter 8 veckor hemifrån. Shit vad tiden gårt fort när man har roligt. 2 veckor hos Micke, en natt hemma, 4 veckor hos mamma, 2 veckor hos Micke och nu är jag hemma igen. Det har ju hänt lite sen jag var hemma. All snö har försvunnit och det är grönt ute när man är ute och går.
Tog en powerwalk med Tira idag. Det var riktigt skönt. Känner att jag kanske har varit lite lat och gått upp något kilo men det och några till ska bort nu.

Min käre bror har idag gjort någonting som jag aldrig trodde att han skulle göra. Han har ringt på en hund. En 11 månaders amstaff hane dom heter Dexter. Otroligt söt är han. Han ska hälsa på hunden nästa vecka och tillbringa några timmar med ägaren och hunden för att känna på och lära känna hunden. Jag vart lite chockad när bror min ringde till mig efter att han pratat med ägaren. Han berättatde att han var den enda som har ringt medans ett tiotal har mailat. Hur kan man maila till någon när man är intresserad av en hund? Maila kan man göra om man ska köpa en bil eller en soffa men inte en hund. Sånt gör mig arg.

Ja just det. Fick jobbet i Linghem :)

Nu äntligen har jag tagit mig tid till att blogga lite, känns ganska dumt att sitta framför datorn då vädret ute lockar så in i vassen.
Det har inte hänt så mycket sedan jag bloggade sist. Inte vad jag kan minnas i alla fall.
Jag har äntligen slutfört min 4 veckors praktik, 3e gången gillt heter det ju. Den gjorde jag nere i Falkenberg på Solhaga. Trivdes riktigt bra. Vart erbjuden en plats i deras Vikarie pool nu under sommaren men då jag inte vet om jag kommer få jobba speciellt mycket känner jag att det kostar mig lika mycket att åka ner som jag kanske tjänar ihop. Tänker dock inte sitta helt sysslolös hela sommaren så jag har sökt lite jobb här hemma. Håller tummarna så hårt att dom nästan bli blåa i hopp om att jag ska få något. Har avslutat min 3e distanskurs också. Så nu är poängen äntligen i sin ordning, så nu har jag för 5e gången skickat in en ansökan till csn om studiebidrag. Det kommer bara bli för 8 veckor men det gör mig ingenting. Jag tänker minsann utnyttja det jag har rätt till. Nästa termin behöver jag inte oroa mig för det. Då är det bara att göra en ansökan i Juli så att pengarna rullar in som dom ska i september.

Har lite planer på att flytta. Det har jag ju iofs haft ett tag nu men äntligen ser det otroligt ljust ut på den punkten.
Nej jag kommer inte flytta ihop med Micke. Känner att vårat förhållande inte är riktigt redo för det än på ett tag.
Micke och jag har förståss pratat om det men eftersom han, inte ens jag, har en stabil ekonomi till grund vill vi båda vänta med det. Skulle vi flytta ihop under sommaren hade han inte fått något socialbidrag till hösten eftersom jag då hade blivit underhållsskyldig för honom, vilket varken han eller jag vill.

Planerna är än så länge lite hemliga, det jag kan säga är att jag kommer flytta från Skänninge i alla fall.
Men jag är som sagt väldigt hoppfull inför framtiden. Både när det gäller flytt och mitt och Mickes förhållande. Tror faktiskt att det kommer stärka oss lite till att inte bo ihop än. Då vi båda är väldigt starka individer så tror jag det blir bäst att vara särbo ett tag, så inte åskan går lös inomhus.

Våren har ÄNTLIGEN kommit. När jag åkte ner till Falkenberg den 9 Mars var det fortfarande snö ute, och kallt som fan. Nu är solen framme och allt har sakta men säkert börjat knoppas. Det är helt underbart att vara ute och gå när vädret är såhär. Ikväll blir det en promenad till fältet med Tira så hon får springa av sig.

En liten uppdatering till er alla.
Måste försöka komma tillbaka till mitt skrivande. Det är ju faktiskt kul.

För ett tag sedan blev jag medlem på Flashback.org. Det var i samband med att en kille i Stockholmstrakten hängde sig live via webcam inför flera 1000 åskådare. Det blev mycket skriverier i olika tidningar eftersom många på Flashback uppmuntrade killen till att hänga sig. Jag kan tänka mig att det är en hel del människor som skriver på den sidan att de ska begå självmord och sen inte gör det, så kallade troll. Diskussionen har fortsatt på diverse debatt program om nätmobbning. Mobbingen finns där också, i större utstreckning än i verkliga livet, eftersom den är svårare att få stopp på.
Det är ofta så att sorgliga historier kommer upp i tidningar. Sorg, elände och död säljer mer lösnummer vilket är det de flesta tidningar tjänar sina pengar på. Tyvärr så tas inte allt för ofta glädjande ämnen upp.

Ikväll fick jag en känsla av att jag skulle gå in på Flashback, har inte varit inne på 2 månader, och det första ämnet jag hittar var hette: "kommer jag att överleva?". Jag som är otroligt nyfiken av mig var tvungen att gå in och läsa. En 19-årig kille hade bestämt för att svälja ner ett stort antal koffeintabletter i en grogg med sprit och energidricka. Alltmedans jag läser tråden så blir jag nervös "är detta sant eller är det någon som skojar?" Inläggen gjorde samtidigt som jag var inne och tråden hade startats 5 minuter innan jag loggade in.
De människor som sitter på Flashback och försöker få den självmordsbenägna killen att tillkänna ge sig själv eller ringa polisen är ju helt fantastiska. Dom fick tag i adressen, ringde polisen, jag kan tänka mig att man inte riktigt vet vad man ska säga när man ringer polisen i ett sånt läge: "Hejsan, Anna heter jag och jag har suttit inne på Flashback och där är det en kille som hävdar att han ska begå självmord...." Hur ska polisen ta det? Dom måste ju undra en hel del.

I alla fall så visade det sig att killen inte var ett troll, alltså han var seriös med att han skulle begå självmord. Många inne på forumet ringde polisen som skickade en ambulans och polisbil. Killen ligger nu på sjukhus.
Det är beundransvärt att visa civilkurage även på internet, där det är väldigt lätt att lägga dräpande kommentarer och inte bry sig speciellt mycket. Tyvärr så kommer antagligen inte detta uppmärksammas på ex. Aftonbladet eller någon annan tidning, för glädjande nyheter säljer inte. Tyvärr.

Hur hade du reagerat? Hade du visat civilkurage ute i riktiga livet om det hade behövts? Hade du kunnat ringa 112 och sagt att någon, som du "känner" via internet, är på väg att begå självmord?

Idag är en sån dag där allt känns hopplöst. Hur man än vrider och vänder på allt så är det bara skit. Ibland undrar jag om, och i så fall när, jag hamnar i en stabil punkt i livet. Jag är 24 år och den enda stabila punkten jag har haft hittills är min lägenhet som jag har nu. Där kan jag krypa ihop och bli så liten att jag får plats i mammas knä igen, en plats som jag så många gånger de senaste åren har gråtit efter att få sitta i. Det som är det lite underliga med min stabila punkt, lägenheten, är att jag drar mig alltid för att åka hem. Jag hatar att lämna mitt liv för att gå på autopilot i min ensamhet i Skänninge. Jag tror ingen förstår hur mycket jag verkligen uppskattar att få besök hemma hos mig. När jag är hemma själv kan jag ju som sagt bli liten och bara vara jag men samtidigt får jag då för mycket tid till att tänka över mitt liv. Jag har aldrig ångrat någonting med mitt liv, fram till idag. Då kände jag bara att jag ville börja om. Var finns den knappen? Jag vill fortfarande träffa samma människor som jag känner idag men jag hade viljat ändra några små detaljer. Så känner jag idag. Om ni frågar mig imorgon kommer jag vara tillbaka i mitt vanliga jag igen och vara stolt över mitt liv och hur det har utvecklats, men inte idag.
Idag är jag en klaga. En riktig satkärring är jag idag, jag känner själv hur jobbig jag måste vara. Vilken tur att de dagarna inte är allt för många på ett år. Jag är ganska duktig på att hålla god min inför folk. Det borde jag få pris för tycker jag.

Idag fick jag pengar av min kära mor, det blev en tripp till BIKBOK för att kolla efter tröjor. Älskar reor eftersom det bara är då jag har råd att köpa kläder och nu har de halva priser på reapriset där. Hittade 2 college tröjor jag ville ha, en rosa och orange. När jag kom fram till kassan stod världens käckaste tjej och erbjöd mig 2 trosor för priset av en, så det blev 2 par leopardmönstrade trosor också.

Detta har hänt:
Jag sökte studiebidrag och lån för att kunna börja studera till undersköterska i Januari 2010. Fick då avslag med motiveringen: Det fattas 450 poäng för att du ska kunna få något studiebidrag eller lån.
En kamp mot soc för att kunna få pengar därifrån påbörjades och under den tiden jag inte fick några pengar från något håll hjälpte mamma mig att betala. Under vårterminen 2010 fick jag godkänt i 400 poäng, alltså fattades det 50 poäng. Jag hoppade då av skolan och började plugga på distans för att snabbare kunna läsa upp de 50 poäng som fattades. Valde då en 100 poängskurs, för att ha 50 poäng till godo.

Nu är min 100 poängskurs slut, jag fick Godkänt och var överlycklig för att jag äntligen skulle få studiebidrag, slippa jobba och plugga samtidigt och mamma skulle slippa betala när det inte gick ihop sig.
När jag för tredje gången sökte studiebidrag i december fick jag till svar att det fattas 190 poäng. Okej, hur fan kan 50 poäng helt plötsligt bli 190 när jag har pluggat upp 100 poäng? Och var har de fått 10 poäng ifrån? Vi har inga 10 poängskurser. Några samtal till CSN och till skolan och det visade sig att skolan har missat att anmäla mina 100 poäng, bra där Mjölby kommun. Men även nom de poängen nu är anmälda fattas det 90 poäng. Läste då en 200 poängskurs som redan var planerad i mina studier och tänkte att allt skulle lösa sig nu när jag har läst klart den 200 poängskursen. Blev det så då?
Nej, trodde ni verkligen det? I denna 200 poängskurs som jag har läst är det praktik, inom äldrevården. Jag har ju jobbat inom äldrevården och vill inte göra ytterligare en praktik där. För att få validera måste jag ha jobbat minst 1500 timmar och jag är bara uppe i 1000 timmar. Men ännu en gång har kommunikationen mellan min skola och Mjölby kommun felat och Mjölby har skrivit upp mig på en praktik på Slomarp, där jag först och främst har jobbat och får därför inte göra min praktik där och sen går jag ju på distans och därför ska den skolan fixa min praktik, inte Mjöby kommun. Jag har ju ingenting med dom att göra förutom att jag bor där.
Jag får inte heller godkänt i min kurs förrän jag har gjort min praktik, vilket inte kommer bli förrän i Mars eller April för att det inte finns några platser.

Så nu måste jag vänta ytterligare 5 veckor på att jag ska ha läst och blivit godkänd i ytterligare en 100 poängskurs för att få något studiebidrag. Livet hade ju kunnat vara mycket svårare men också mycket lättare.

Är så otroligt glad för att jag har min mamma som ställer upp och betalat för mig fram tills dess att jag får mitt studiebidrag för utan henne hade jag aldrig kunnat få min utbildning och hade då fått vara kvar i "soc-träsket" ett bra tag till.

Jag älskar dig Mamma!

Jag såg denna hos Sandra och jag tänkte faktiskt göra den. Även om folk inte är så intresserade eller kanske vet det mesta om mig är det roligt för min egen del. Så jag börjar intingen imorgon eller redan ikväll.

♥ Dag 1 – Presentera mig själv.
♥ Dag 2 – Min första kärlek.
♥ Dag 3 – Mina föräldrar.
♥ Dag 4 – Det här åt jag idag.
♥ Dag 5 – Vad är kärlek.
♥ Dag 6 – Min dag.
♥ Dag 7 – Min bästa vän.
♥ Dag 8 – Ett ögonblick.
♥ Dag 9 – Min tro.
♥ Dag 10 – Det här hade jag på mig idag.
♥ Dag 11 – Mina syskon.
♥ Dag 12 – I min handväska.
♥ Dag 13 – Den här veckan.
♥ Dag 14 – Vad hade jag på mig idag.
♥ Dag 15 – Mina drömmar.
♥ Dag 16 – Min första kyss.
♥ Dag 17 – Mitt favoritminne.
♥ Dag 18 – Min favoritfödelsedag.
♥ Dag 19 – Detta ångrar jag.
♥ Dag 20 – Den här månaden.
♥ Dag 21 – Ett annat ögonblick.
♥ Dag 22 – Det här upprör mig.
♥ Dag 23 – Det här får mig att må bättre.
♥ Dag 24 – Det här får mig att gråta.
♥ Dag 25 – En första. 
♥ Dag 26 – Mina rädslor.
♥ Dag 27 – Min favoritplats. 
♥ Dag 28 – Det här saknar jag.
♥ Dag 29 – Mina ambitioner.
♥ Dag 30 – Ett sista ögonblick

Fick hem min lönespec idag och upptäckte att jag minsann har fått löneförhöjning. Fick retroaktivt för hela sommaren, det var inte mycket pengar men jag vart glad ändå. Tänk att man kan bli så glad för 3 extra kronor i timmen. Helt sjukt. Tror det visar att jag faktiskt är mänsklig och har känslor. 3 kr extra för de 285 timmar jag har jobbat sedan jag började. Vad ska jag köpa för dom pengarna? Tira ska i alla fall få ett fodrat täcke så hon inte fryser så mycket när vi är ute, sen vet jag inte. Mitt hjärta kommer nog få en och annan dosa snus också.
Näe, nu ska jag putsa fönster så jag kan se ut på snön :)

Längtar faktsikt till söndag. Det ska bli så mysigt när jag får besök. Måste börja städa i tid så allt är klart till söndag. Då är det ju första advent!

Blir nog så att jag åker ner till Falkenberg över jul ändå. Som det ser ut nu i alla fall.

Om någon hade förberett mig på vad som skulle hända i mitt liv hade jag nog ångrat mig redan som spermie. Jag hade inte ens viljat vara ett barn med problemfri tillvaro.
Att ta saker för givet är nog någonting som vi alla gör, fram tills den punkt man förlorar någon eller vet att man kommer förlora någon. Varför? Jag trodde alltid när jag var liten att min familj skulle vara hel och att ingenting skulle hända någon av oss. När pappas cancer besked kom blev det en otrolig chock. Varför han? Han har väl inte gjort något illa? Helt plötsligt förändrades hela min tillvaro, ännu en gång. Jag började ta vara på den tiden jag har men någon. Just då var det pappa som gällde och en viss person blev tyvärr väldigt lidande för det.
Jag tog varje tillfälle att vara med min pappa, hur jobbigt det än var med alla slangar, dropp påsar, katetrar, sjukhuslukten, sköterskorna, pappas morfinprat och att han inte kunde prata med sin vanliga röst eftersom hela gommen var angripen av svamp. Min pappa. Gud vad jag saknar honom. Vissa dagar mer och ibland mindre. Idag är en dag med mer saknad. Det är då jag brukar skriva om eller till honom (har en bok hemma där jag skriver till pappa).

Igår förlorade Johanna sin pappa. Sin egen kung eller prins. Den människa som antagligen var hela hennes värld när hon var liten. Jag vill bara ta Johannas plats, jag har gått igenom den sorgen innan så jag borde ju kunna ta över den från någon annan så hon slipper? Jag önskar inte det lidande för någon.

Att förlora en förälder är det värsta som finns. Någon som skulle ha varit med en i alla stora händelser i livet försvinner helt plötsligt. En sorg så stor så det känns som att hjärtat ska gå sönder.
Jag kan inte låta bli att tänka på hur det är för dom vars föräldrar fortfarande lever men ändå har övergett dom. Man måste ju ändå sakna, eller? Ens mamma eller pappa kanske försvann och fick en ny familj när man var liten och slutade höra av sig. Tänk då om sen den andra föräldern också försvann och lämnade dig hos någon annan och även den slutade höra av sig, kontakten och relationen bara rann ut i sanden. Vilken saknad är värst? Kan man jämföra saknad och sätta ett värde på den? Jag tror inte det, alla saknar på olika sätt och alla saknar olika saker beroende på vad man har förlorat.
Jag kan sitta och grubbla i detta i alla evighet men just nu tänker jag på Johanna och hennes familj som har förlorat en älskad familjemedlem till alla änglar, och på Svärdis vars pappa också kommer hamna hos änglarna snart. Jag vet att ni sitter och tittar på oss och håller koll. Antagligen så pratar ni med varandra om era barn, skryter lite om vad era barn är bra på, berättar minnen och är stolta. Jag hoppas det i alla fall.

Om ni tar hand om varandra där uppe så tar vi hand om varandra här nere. Deal?

Fy vad kul det är att sitta och läsa igenom gamla blogginlägg. Min tidsuppfattning är inte världens bästa och jag blandar lätt ihop händelser och människor jag tror har varit med i de händelserna. Så har jag någon gång sagt "Åh, kommer du ihåg när vi gjorde...." och du inte har en aning om vad jag pratar om så är det en väldigt generös gåva från en människa i mitt förflutna.
Jag brukar läsa i bloggen för att komma ihåg, samma sak gäller mina dagböcker. Dom är otroligt värdefulla för mig, speciellt dom som är skrivna under en viss period. Dom hjälper mig otroligt mycket idag att komma ihåg och lägga pussel. Jag och mamma kom överens om att vi skulle gå igenom mina dagböcker från den tiden och skriva allting i ett block. Nog om det.

Jag har kommit underfund med att jag blir nog fan lite smartare för varje år som går. Jag kan läsa igenom ett inlägg jag har skrivit, stanna till och tänka "shit, har jag skrivit det? Är jag verkligen så smart att jag kan formulera såna otroligt smarta och fina meningar?"
Ja, det kan jag nog. Fast jag kommer bara inte ihåg det.

Min öroninfektion är tillbaka. 3e året i rad eller nått sånt. Fast denna gång har jag medicin mot det. Den gula äckliga sörjan jag hällde i örat förra året har åkt fram igen. Tabletterna mot klåda (som är mot allergiska reaktioner läste jag mig till) har jag inte tagit en enda av innan, men nu ska jag äta upp varenda en. Det kliar som FAN i örat!

Nu ska jag kolla klart på Jersey Shore, ville bara dela med mig lite av min vishet till er alla :)

Jag har inte reagerat så kraftigt när folk pratar om mig pappa och hans bortgång, nu är det naturligt för mig och det är en del av mitt liv. Min pappa är död. Men när jag läste min brors blogg (den är inte aktiv, han skrev 2007 senast) var det någonting som slog till i huvudet på mig, jag grät. Jag hade svårt att acceptera till en början, men när jag läste det han skrivit så blev det verklighet även för mig. Jag vill dela med mig av det till er. Min historia, sett ur hans synvinkel. Så allt som står härnedan har min bror Niklas skrivit.


Ojoj. Vad har hänt sen sist? Nästan ett helt år sen jag skrev sist. Jag fick iallafall oxå vinterkräksjukan! Kräktes som Fan på natten där. Hela nästa dag gick jag runt med bröstsmärtor. Fick åka ambulans till sjukhuset i Halmstad. Kunde ju ha vart något otäckt. Där fick jag sova över i två nätter, fy fan för sjukhus. Dagen innan jag skulle få åka hem snackade jag med mamma i telefon... Fick inget roligt besked. Pappa har cancer. Ensam, övergiven, hemlängtan och med en sömnrapande!? (jo, han rapade jävlar i sömnen) gubbe i sängen jämte ligger Niklas i sin sjukhussäng och får detta besked. Morgondagen kom. Mamma hämtade mig i nya bilen. Pratade om Pappa hela vägen. Vi höll varann i handen, Mamma grät. Kommer innanför dörren till lägenheten, Niklas grät. Hur ska detta sluta? Ska Pappa dö? Ska Ella växa upp utan farfar? dagar, veckor månader gick. Pappa blev inte bättre. Tumören satt på bukspottkörteln. Hemma ena dan, sjukhus andra. Familjen i spillror. Åkte för att hälsa på ett par gånger. Varje gång hade sjukdomen tagit en bit av min Far, förutom hans humor. Lika torr. Fan vad jag älskar min Pappa! Han fick iallafall vara med sönerna och fiska en sista gång, tog faktiskt en fin havsöring gjorde han. Gubben kunde. Fick så småningom reda på att tumören var obotlig. Världen rasade samman. Pappa SKA dö. Svåra fakta att smälta. Befinner sig i lycka. Har en Dotter som inte ens fyllt året, livet ska leka, då blir Pappa sjuk. Sista gången jag hälsade på honom på sjukan, ojoj. Mina ögon fick vänja sig vid min egen Far likt dom får vänja sig vid ljus när det vart mörkt. Efter ett tag upptäckte jag dock att det var min Pappa som låg där i sängen. En gång så ståtlig med sina 100+. Vad vägde han nu? 60? 70? Se honom tyna bort på det där sättet, har fortfarande bilden inpräntad i hjärnan. Liten tunn och blek. Lillbrorsan hade fått löfte om att få tatuera sig. Pappa skulle skriva "Pappa" på en lapp, den skulle Tisse sen tatuera. Oj vad svag han var då, tänk att det var 3 dagar innan döden kom. Han fick hjälp att sätta sig i sängen, stöttade sig mot ryggen på undertecknad. Behövde typ 7 försök för att skriva "Pappa". Svag. Fick tid hos tatueraren. Jag, Anna, Maria, Tisse och Rille åkte dit. Grymt sugen jag blev på att göra en likadan tattoo. Som tur var fick vi grupprabatt, nu pryder den min vänstra underarm. "Pappa". Åkte sedan till sjukhuset för att visa. Mamma var där. Pappa sov av narkosen. Hade sovit i några dygn. Han skulle slippa ha ont den sista tiden. Bilden glömmer jag aldrig. Pappa ligger på sidan med ryggen mot oss. Andas häftigt och ansträngt. Jag vågade inte gå nära. Klump i halsen. Stannar väldigt kort. Måste åka och jobba. Står och vänder godis på Videomix. Stannar upp i mitt arbete, känslan är så stark, "nu har Pappa dött" kände jag där jag stod. 30 minuter senare, syrran kommer in. Jasså, hon ska köpa godis tänker jag. Hade helt glömt bort min känsla tidigare. Nästa fras ekar fortfarande i mina öron. "ska du med hem?" Säger syrran. Stadigt, men ändå med en gnutta ledsamhet. Förstår genast vad som hänt. Kusligt. Åker hem till Mamma. Alla är hemma. Ringer hem till Siri. När jag håller luren för att berätta brister det. Får inte fram ett ord. Vi ska tillsammans åka till Varbergs sjukhus för ett sista farväl. Sitter i bilen och snackar Pappa och minnen, stämningen är efter omständigheterna god. Framme. Går med tunga steg. I korridoren sitter nyblivna föräldrar med sina nyfödda och släktingar. Grotesk känsla. Här sitter de och firar det nya lilla livet, vi ska upp och ta farväl av ett liv som funnits med i mitt sen begynnelsen. Tungt. Väl uppe på rummet. Där ligger han... Han var så vacker och fridfull. Alla slangar var borta, rummet var omgjort, lakanen var bytta, doften av sjukdom var borta. Jag grät... Jag grät. Alla grät. Pappa. Pappa finns inte mer. 13 Juni 2007 dog min Pappa. 46 år gammal. Den annars så sega och levnadsglada gubben, besegrad. Slagen i en match han inte hade en chans i. Men han kämpade tappert. Dags att åka hem. Går fram och tar farväl. Tar Pappas hand, fortfarande varm, men inte levande varm. Begravning. Jobbigaste dagen jag vart med om. Vaknade på morgonen, ville somna om och vakna imorgon. Men den var fin. Grät. Värdigt avslut. Urnsättning några veckor senare. Jag fick sänka ner urnan i hålet. Grät.

Detta är väl det mest väsentliga som hänt under året som gått. Ska försöka börja uppdatera lite oftare igen. Började ju så bra.

Pappa! Min kung i himlen! Jag älskar dig! Vi ses igen en dag. Tills dess vet jag att du hälsar på mig ibland och kollar läget. Kan känna dig lång väg.

Älskar min Familj!

Fy fan. Kan säga att det inte är lätt att plugga när Words inte fungerar på datorn och när pojkvännen sitter och skriker "HOR VIMAN!" för full hals. Han spelar CS. 2 otroligt irritationsmoment hos mig just nu. Funderar allvarligt på att ta med mig hunden ut i regnet och gå till Statoil och köpa cigg. Känner att jag måste svalka av mig lite innan jag slår sönder någonting. Men eftersom mina skor har gått sönder, igen, så kommer jag gå runt med Roxen i skorna och det är jag inte sugen på. Hinner inte bli sjuk så jag får nog stanna inne och snusa istället, det ska ju tydligen vara nyttigare har jag hört.

Näe, irritationen kryper längs ryggraden nu så nu måste jag göra någonting!

Är du trött på att spegeln immar igen när du duschar?
Ta då och stryk in vanligt raklödder över hela spegeln med toapapper och vips, så immar den inte igen när du duchar utan du kan kolla dig i spegeln direkt efter att du har duschat. Smart va?

Jag har upptäckt en liten grej, den är inte så viktig men jag kände ändå att jag ville skriva det.

Jag är helt galen i dokusåpor. Har varit sedan Big Brother och kommer nog alltid vara. FörnedringsTV, säger många men är inte offentlig förnedring underbart? Förutsatt att personerna som blir förnedrade har valt själva att vara med på TV. Annars är jag helt emot förnedring.
Jag har småkollat lite på Sveriges värsta bilförare och undrar hur dom som är med där fått sitt körkort. Sexuella tjänster? Mutor? Ja, tankarna har vandrat där. Det var en kille som hette Gurkan med och han blev sveriges värsta bilförare, om jag inte minns helt fel. Hans ordförråd bestod av ett ord: Idiot. Han var oduglig på att köra bil.
Sen kollade jag på första avsnittet av Robinson, och vem är med där? Jo, Gurkan. Fick han inte nog av "kändisskapet" när han var med i sveriges värsta bilförare? Och det som gör mig ännu mer lite förundrad är att båda prorammen sänds på samma kanal.
Jag har hittat ett nytt favoritprogram nu. Bartenderskolan. Sänds på tisdagar kl 21.00 på TV3. Namnet avslöjar ju vad det handlar om. Där är det en tjej med, Vanita. Hon är totalt oduglig och skyller på sin dyskalkyli och dysleksi och att det inte är tillräckligt glammigt för henne. På samma kanal sänds Lyxfällan och vem dyker upp där? Jo, Vanita.
Hon spenderar 35 000 i månaden på skräp, har inget jobb utan använder sitt kredit kort. Smidigt kanske, men inte speciellt intelligent. Hon kör väldigt mycket på den söta, oskyldiga stilen men jag tror inte att någon kan vara så korkad. Ingen.

Min fråga är då: Varför väljer man att vara med i 2 olika förnedringsprogram? (i mitt tycke så är lyxfällan förnedrande. Kanske bra för dom som får hjälp, men det är ju otroligt pinsamt) Kan det kanske vara så att tv kanalerna märkte att det var dom som drog tittare och vill ha med dom i ytterligare ett program hos dom för att höja tittarsiffrorna lite? Är verkligen världen, i alla fall Sverige, så kändiskåta att vi gör vad som helst för att vara med i tv och få våra 15 minuter i rampljuset?

Det är nog inte många som vet om det men jag gillar faktiskt hushållsarbete. Visst, det syntes inte den sista tiden i Skäggetorp, då underbara Sandra slängde 8 fulla soppåsar när hon var kattvakt. Det sjuka är att jag inte ens märkte det när jag kom hem. Då mår man inte speciellt bra.
Nu trivs jag i min lägenhet, jag fullständigt älskar den (det är läget jag inte gillar) så då vill jag hålla ordning.
En grej till som nog lite mer folk vet om mig det är att jag är besatt när det gäller att vika tvätten när jag har tvättat. Det ska göras på ett speciellt sätt, annars blir jag galen. Jag låter inte andra människor vika min tvätt, inte ens hjälpa mig. Jag tror att jag till och med har smittat någon lite med min tvättvikar mani. Jag vet i alla fall att när jag och Mulla bodde ihop tittade hon alltid på mig med stora ögon när jag satte mig och vek tvätten. Här slängs ingenting in i garderob och lådor. Jag till och med viker mina trosor på ett speciellt sätt. Jag själv tror att det har att göra med min bakgrund. Det lilla jag kan kontrollera måste jag kontrollera med järnhand. Ni som sett ordningen i mina skåp ni vet vad jag pratar om. Det kanske är lite OCD över det hela.

Jag har gått och väntat sedan i måndags på den underbara snön. Men inte har det kommit någon förrän idag. Jag skulle ner i tvättstugan och hämta upp tvätten och upptäcker de otroligt vackra snöflingorna som dalar ner utanför dörren och blev helt till mig. Hämtade tvätten fort som fan och sprang sedan upp för att ta på mig lite mer kläder för att sen gå ut med Tira i snön. Långkalsonger, mysbyxor, ridstrumpor, vanliga strumpor, linne, tjocktröja och jacka drog jag på mig. På med jacka och skor (skateskor) och på med koppel på Tira. Är förväntansfull och tar första steget ut och upptäcker att det har slutat snöa. Vilket antiklimax det blev. Jag kunde ju inte vända om och gå in igen utan nu var vi ute så då var det lika bra att gå en sväng. Gick ut på fältet bakom huset så Tira fick springa lite. Det var blött på marken och jag upptäcker att mina skor, som jag köpte för 3 månader sedan har gått sönder (vad gör jag med mina skor?) Jag är dyblöt om fötterna och fryser men jag ska fan vara ute så Tira får röra på sig. Återvänder hem efter 30 minuter och när jag kommer in på min uppfart börjar de stor fina vita flingorna dala ner. Ge the fuck outta here! Det måste vara någon som skojar med mig. Nu har jag varit inne en stund och det snöar ute. Funderar på om jag kanske ska testa gå ut igen för att se om det slutar. Men det blir nog att sitta inne en stund till och beundra spektaklet genom fönstret.