Oj. Det är många saker som får mig att gråta. Mest gråter jag nog åt sorgliga filmer. Men det är många lyckotårar som rullar ner för mina kinder. Jag skulle nog i princip kunna gråta åt vad som helst.

Mina underbara vänner, min älskade familj och Pojkvännen. Ni har inte en aning om hur bra ni får mig att må. Bara av att finnas <3

Och så givetvis Tira :)

Det är väldigt mycket som upprör mig men allra mest är det nog svenska rättssystemet. Där tjejer/kvinnor/flickor inte har någon som helst rätt till sin kropp om dom har haft "fel" kläder på sig eller haft något rykte.
Orättvisa och okunskap upprör mig också och allt som har med elakhet att göra.
Vanvård av djur gör mig rosenrasande och jag vill inför körkort för alla sorters djur.

Ett annat ögonblick jag har i minnet är när jag pratade med pappa den absolut sista gången i mitt liv.
Det var 3 dagar innan han dog och han ville förklara för mig hur mycket han älskar mig och mina syskon och hur stolt han är över oss. Varför han ville prata med just mig och ingen annan vet jag inte men det känns otroligt hedrande.

Min filosofi är att man inte ska ångra någonting man gjort, utan ångra saker du inte gjort.
Det jag ångrar mest av allt, och som jag aldrig kommer kunna ändra på, är att jag inte var med när pappa tog sitt sista andetag, sista gången hans hjärta slog. Att jag inte var där och kunde förklara för honom hur mycket jag verkligen älskar honom och få honom och känna det ända tills det var över ångrar jag.
Jag tänker mycket på det, hur hade det varit om jag hade varit med. Hade det känts bättre då? Hade saknaden varit lika stor? Hade hela situationen varit annorlunda? Det gör så ont i mig att jag inte kunde vara med och ta farväl av honom när han fanns och välkomnade mig. Idag är en sakna pappa dag, snart är det jul och det älskade han.

Jag kommer inte ihåg hur mycket jag fyllde, men jag kommer ihåg att jag fick ett målarblock med Bernard och Bianca. Jag blev så glad så jag sprang upp på mitt rum och började måla, utan att säga ett ord till mina gäster.
Pappa kom upp efter mig och frågade hur det var med mig. Dom trodde att jag hade blivit ledsen medans jag i själva verket blev överlycklig för presenten. Sen låg jag på golvet i rummet och målade hela dagen.

Oj, jag har otroligt många minnen men mer än hälften av dom är inte så roliga.
Mitt absoluta favorit minne måste vara i februari 2007 när min familj va roch hälsade på mig i min lägenhet första gången, och sista gången hela familjen gjorde någonting tillsammans. Det var 1 månad innan pappa blev sjuk. Det snöade jätte mycket och vi bestämde att vi skulle åka till utkiksplatsen. Jag, pappa, Malin, Daniel, Åsa och Rille var där. Vi stod och tittade ut på Linköping och allting var så fridfullt. Hade jag vetat vad som skulle hända hade jag stannat tiden och för alltid varit där. Vi pratade om allt och ingenting och bara trivdes med tillvaron.
Det är mitt absoluta favorit minne.

Shit, hur ska jag komma ihåg det?
Jag kommer faktiskt inte ihåg vem jag fick min första kyss av, så jag skriver en av de första som jag kommer ihåg istället.

Magnus, åh vad jag hade varit kär i honom länge. Jag var 13 när vi började träffas. Det var många turer mellan oss men vi blev aldrig tillsammans. Första kyssen jag fick av honom var utanför fritidsgården i Skogstorp där jag bodde, Bygdegården. Jag stod ute och rökte med honom och helt plötsligt bara så fick jag en kyss och jag var inte ett dugg beredd på det. Det var en sån där riktigt sliskig tungkyss. Våra tänder slog i och saliv byttes ganska rejält kan jag lova. Han var ganska bra på att kyssas, det var inte för mycket tunga och inte för lite, helt lagomt. När det var klart backade jag undan och fortsatte röka. Jag var alltid den fula tjejen i kompisgänget och var inte van vid att få uppmärksamhet och kyssar så jag visste inte om det var allvar eller om han bara gjorde det. Det var ju ingen som såg oss heller så jag vet inte. Men vi träffades ett tag efter kyssen och kysstes mer gånger men som sagt det blev ingenting. Men jag var otroligt kär i honom, det var jag.

Jag tänker inte svara på vad jag har på mig idag igen. Så jag gör som Sandra och struntar i det och fortsätter med nästa fråga istället.

Mina drömmar. Ja, vad har jag för drömmar?
Jag vill rätta till mitt liv, jag vill att det ska gå framåt och inte bara stå och stampa, vilket det känns som att jag gör nu. Jag vill inte bli ekonomiskt oberoende, risken finns då att man är lat och en väldig slösa när man har massa pengar ochi nte behöver kämpa för att få dom, men det hade inte varit fel att ha pengar så man klarar sig varje månad plus att man kan köpa någonting extra. Jag vill ha ett jobb jag trivs med.
Jag vill bo i ett hus en bit från någon stad, jag vet inte än vart jag vill bo riktigt men jag vill bo i hus. Jag vill ha en stor trädgård där Tira kan få springa som hon vill utan att jag behöver ha henne i koppel eller ens behöva vara orolig för vad som kan hända. Jag vill gärna ha någon hund till, en human mängd hundar. Jag vill ha så jag kan ge tid till de jag har utan att någon ska komma i klämm. Så 2-3 hundar skulle jag kunna tänka mig, inte mer.
En dröm är ju att få barn, en dröm som jag har lagt lite åt sidan just nu för jag måste ordna upp livet och sen känner jag att trots att barn är underbart så kan jag tänka mig att stå över barn så länge jag får dela livet med någon som jag tycker om. Men just nu blir det inga barn på några år, jag vill ha ordning först.

Det är de drömmar jag har just nu, jag är i övrigt ganska nöjd med min tillvaro och trivs ganska bra med livet, bättre än vad jag har gjort i andra perioder. Jag hade kunnat ha mer tid till vänner och familj men samtidigt måste jag prioritera mig själv, är man inte nöjd med sig själv är det svårt att vara nöjd med folk i sin omgivning.

Haha, lite roligt att få svara på denna idag, veckan har ju bara börjar och jag vet knappt vad jag ska göra i veckan.
Imorgon ska jag i alla fall åka in till Mjölby och hämta mina glasögon som vart klara idag, så ska jag passa på att ta en kaffe hemma hos Lina och lämna strumpor till hennes mamma som jag har stickat. Sen är det ju säsongsfinal av Desperate och det kan jag ju inte missa och nu kommer jag kunna kolla på hela avsnittet utan att få migrän :)
Sen blir det plugga resterande dagar av veckan. Jag har ju prov varannan vecka och inlämningsuppgift varannan vecka och denna veckan var prov vecka. På fredag ska jag också åka in till Linköping till min älskade Micke!
Har inte träffat honom på 2 veckor och det känns i mitt hjärta, jag saknar honom otroligt mycket, saknad är förövrigt en bra sak. Det sägs ju att man inte vet vad man har förrän det är borta och att inte umgås med varandra varje dag tidigt i ett förhållande fungerar bättre för min del. Det blir så otroligt mysigt när man väl träffas sen.
På lördag blir det innebandy, om jag har råd vill säga. Ska ha en liten "date" med en av Mickes kompisars flickvän. Vi tänkte att eftersom våra pojkvänner umgås så kommer vi ju också att umgås så varför inte lära känna varandra?

Nästa vecka blir det Falkenberg.

Förut hade jag jämt handväska, men inte längre. Jag har allt jag behöver i mina fickor.
Men jag har en handväska som alltid är packad med det jag behöver ifall jag skulle få för mig att använda handväska och i den finns det alltid:

• Mobilen (den lägger jag i när jag använder väskan)
• Våtservetter.
• Dax Handsprit (renlighet på händerna är nummer 1!)
• Tändare
• En karta atarax (tar inte tabletter lika ofta längre men det är en trygghet att ha dom där)
• Pennor

Det är innehållet i min handväska.

Som de flesta vet har jag många syskon, men vi är långt ifrån förmånga. Jag är otroligt glad över mina syskon och vi har delat så otroligt mycket, både sorg och glädje och vi finns alltid för varandra.

Niklas.
Storebror Niklas. Var börjar man? Han är ju den han är och ni som har träffat honom vet hur han är. Det är något visst med alla mina syskon, vi är lite speciella.
Eftersom att Niklar är 2 år äldre än mig (om man ska se till åren vi är födda så är det 3) och jag har alltid sett upp till honom otroligt mycket. Han var och är min största idol. Han har alltid ställt upp på mig och funnits där när jag har behövt honom, mest under den period i mitt liv som var den absolut jobbigaste. Jag var kär i nästan alla hans kompisar när jag var yngre och jag var nog ganska efterhängsen men jag såg ju upp till honom.
Det starkaste minne jag har av min bror är sommaren 2005. Jag, Niklas, Tisse och Sebbe hade åkt till E, för hon behövde hjälp med M (mitt ex). Det var då jag kom över min rädsla för honom. M försökte få till ett bråk med Niklas, vilket jag inte tänkte tillåta givetvis. Dom stod bara några centimetrar ifrån varandra och jag gick emellan och puttade M till marken. Jag fick en övernaturlig kraft och handlade inte efter huvudet utan efter hjärtat. Niklas är min bror och ingen ska få göra honom illa. Jag kan inte komma ihåg en enda gång som vi har varit riktigt osams.
Jag älskar Niklas, av hela mitt hjärta.

Maria.
Lillasyster Maria. Hon är nog den i familjen som är mest egen, hon gör som hon själv vill och hon klarar det med bravur. Vi är nog tightast i syskonskaran, eller vi har i alla fall blivit det på senare år. Vi har funnits för varandra men mer och mer nu, när vi har blivit lite äldre. Maria är den som ger mig råd när jag behöver det och hon är den axel jag kan gråta ut mot och samma gäller henne gentemot mig, jag ställer upp för henne allt vad jag kan.
Hon har det ekonomiskt mycket bättre än mig och har hjälpt mig mycket med det också och jag önskar att jag på något sätt ska kunna betala tillbaka till henne någon dag. Det minne jag har starkast av Maria hände faktiskt för några veckor sedan (vi träffas ju inte så mycket eftersom jag flyttade när Maria var 15). Det knackade på min dörr en fredagskväll i början på November och jag undrade vem fan det var som knackade, det är ju aldrig någon som bara kommer hem till mig helt sådär. När jag öppnade dörren så står Maria och hennes pojkvän Fredric där. Jag blev så glad, otroligt lycklig över att hon kom och hälsade på. Vi är ganska lika varandra jag och Maria och jag uppskattar henne som syster, jag har inte alltid gjort det då jag tyckte att hon tog mina kompisar när hon var lite, hon var ganska efterhängsen. Men jag älskar Maria, otroligt mycket.

Mattias (Tisse).
Lillebror Tisse, Familjens egna clown. Han är den som alltid får mig glad, hur arg eller ledsen jag än är. Nu när jag tänker på det så känner inte jag honom så bra, tyvärr. Så är det med alla mina yngre syskon eftersom jag inte har varit närvarande under deras uppväxt. Jag försvann när jag var 15, kom tillbaka när jag var 18 och försvann igen när jag var 19. När jag bodde inne i Linköping med Rille var Tisse ofta och hälsade på. Dom blev bra kompisar och det kändes väldigt bra för mig. Det starkaste minne jag har av Tisse är från förra julen. Vi gick 2-3 timmars promenader i snön varje kväll och pratade om allt och ingenting. Vi kom nära varandra och vårat syskonband blev något starkare. Han frågar nästan jämt när jag kommer ner och hälsar på nästa gång och jag frågar då om han saknar mig, han svarar jämt nej men jag vet att han gör det. Jag hoppas att vi kan ta de nattpromenaderna i år också, göra det till en tradition, för samtidigt som man får mycket motion så var det väldigt mysigt med ensam tid med honom, ovärderlig tid. Lilla Mattias, jag älskar dig!

Malin.
Malin, Malin, Malin. Den i syskonskaran som verkligen har annamat vårat finska temperament (japp, vi är alla 1/4 finskar) och Malin har nog fått allas temperament om jag tänker efter. Hon är underbar Malin när hon lägger den sidan till men samtidigt så kan jag bli så irriterad, för i mina ögon är hon bortskämd och det vet hon att hon är.
Hon har alltid vetat, sen hon var liten, vilka knappar hon ska trycka på när hon vill ha någonting. Hon är expert på att trycka fram krokodiltårar på beställning. Hon är den av mina syskon som kommer upp till Östgötaslätten mest och hälsar på. Tyvärr är det inte mig hon hälsar på mest men vi träffas i alla fall. Malin vill verkligen vara alla till lags, jämt och blir lidande själv för det för hon glömmer av lite vad som är bäst för henne. Mitt starkaste minne av Malin är när hon var 3-4 år. Pappa var pappaledig med Åsa och Daniel medans vi äldre gick i skolan. På morgonen på väg till skolan var det inte ovanligt att Lilla Malin, som hon kallades, följde efter oss en ganska bra bit till skolan. Vi suckade alltid och gick hem med henne så att pappa kunde ta hand om henne. Men hon var så otroligt söt med sina korkskruvslockar, tills hon rakade av allting och vi började kalla henne för Bengt. M trodde faktiskt ett bra tag att Malin hette Bengt och var en kille. Jag älskar dig Malin!

Daniel.
Nu börjar det bli lite svårare, för Daniel känner jag inte alls, och det skäms jag för. Jag som storasyster ska känna min lillebror och kunna säga vad han tycker om och inte tycker om. Om han har en tjej eller vilket hans favoritband är, men jag vet inte. Han är i alla fall blyg Daniel, det har han alltid varit. Och han har skjutit i höjden som bara den de senaste 2 åren, jag vågar inte tänka på hur lång han är nu när jag kommer hem. (Jag är i alla fall kortast i familjen). Det starkaste minne jag har av Daniel är inget roligt minne. Det är när vi sitter inne i Pappas sal på sjukhuset, 1 timma efter att han hade dött (mamma ville inte att vi barn skulle vara med när han dog, ifall det skulle vara äckligt och förändra våran syn på honom. Nu efter hand ångrar hon att vi inte fick vara med och jag hade kunnat göra vad som helst för att få vara vid min Pappas sida när han tog sitt sista andetag.) Jag sitter vid fotänden av sängen och tittar på min otroligt vackra Pappa som ligger orörlig på sängen. Alla gråter mycket, förtvivlat gråt, ljudligt gråt. Daniel sitter jämte mamma och Åsa i soffan. Han är 11 år, han har en för stor blå tröja på sig. Hans tårar rullar sakta nerför kinderna och han ser helt förkrossad ut men ändå så fundersam. Som att han inte riktigt förstår vad som hänt. Jag har bilden framför mig i huvudet nu och jag gråter när jag tänker på det. Lilla Daniel. Det gör så ont i mitt hjärta att veta att du, Åsa, Malin, Mattias, Maria och Malin inte fick ha pappa lika länge som jag. Att han så plötsligt rycktes bort, och ni fick inte känna honom som jag. Som världens bästa pappa. Daniel, jag älskar dig, trots det faktum att vi knappt känner varandra. Det måste jag ändra på.

Åsa.
Lilla Åsa. Yngst i syskonskaran. Den som nog alltid fått hamna lite i skymundan. Hon vill så väl men oftast blir det fel och hon får skäll, helt utan anledning. Henne känner jag inte heller så bra men jag märker på henne att hon verkligen försöker få mig att känna henne och tycka om henne, Åsa det gör jag ändå! Hur du än är så älskar jag dig för att du är du. De 3 dagarna hon var här i oktober var mysiga, trots att jag kände lite irritation över situationen så var det mysigt. Jag hoppas att du kommer tillbaka snart igen och tillbringar några dagar med mig så vi kan lära känna varandra ytterligare. Jag kan känna att så mycket blöjor jag har bytt på Åsa, och Daniel, och så mycket jag passat dom när dom var små och var ute och gick med dom så borde jag känna dom. Men nej. Jag gör inte det, inte tillräckligt. Det starkaste minne jag har av Åsa är när hon var 2-3 år. Det var skolavslutning och alla klasser var samlade. Från åk 0-9, 2 klasser i varje årskurs. Rektorn står och håller tal och 9orna gråter. Då, helt plötsligt säger en klasskompis till mig: "Anna, är inte det din syster?" Jag sittat upp på scenen och där kommer Åsa, blond i en pastellfärgad klänning. Jag höll på att dö av pinsamhet, medans alla andra skrattade. Åsa tyckte det var roligt och pappa gick upp och hämtade henne. Han bockade när han gick av scenen. Åsa, lilla tokiga Åsa, som inte är så liten längre, du är ju 15! Det känns som att avslutningshändelsen var igår! Jag älskar dig Åsa!

Denna dag var laddad med ångest. Otrolig ångest eftersom jag inte känner mina syskon, trotts att vi har bott tillsammans. Jag hoppas att vi kan bli otroligt bra vänner nu när vi är lite äldre. Jag hoppas verkligen det <3

Inget sexigt direkt.
En äkta Mulla frisyr; En bulle mitt på huvudet.
1 par leggings, 1 par långkalsonger och 1 par mysbyxor. Ja, jag är väldigt frusen av mig.
Ett tight linne från Gina och ett lite större linne från GeKås och Mickes Hoodtröja, jag ÄLSKAR att låna kläder av honom för han har så varma, mysiga och stora kläder.
Får ju inte glömma mina trosor och 2 par strumpor, varav ett av dom är vinter ridstrumpor.
Näe, ingen BH, för jag tycker faktiskt att det är skönare att gå utan BH, speciellt när jag bara ska vara hemma. Sen är alla mina BH'ar trasiga så det kan ju vara en bidragande orsak också till varför dom inte är sköna :P

Min tro, vad tror jag på?
Jag vet i alla fall vad jag inte tror på;
Jag tror INTE på att det finns någon vid namn Gud som sitter och bestämmer över alla människor och som tilldelar dom olika uppgifter innan man är född. Jesus, som antagligen var den som fick upp allas ögon om Gud, påstod ju att han var Guds son. Jag tror att han bara var konstant hög för att han inte hade någon bra relation med sina egna föräldrar eller så var han bara en attentionwhore.
Jag tror INTE på att kvinnor ska behöva gå runt i slöja för att dölja sig och inte väcka mäns lustar. (Jag är inte så insatt i varför muslimer har slöja, därför går jag inte in mer på det ämnet. Men jag tycker hela slöj grejen är fel)

Jag tror däremot att alla människor är unika och att män är lika mycket värda som kvinnor och att alla ska behandlas lika. Jag tror också på ett liv efter döden. I min värld är det helt omöjligt att det bara blir helt svart och man inte kan göra någonting mer. Jag tror till viss del på reinkarnation, den delen i det jag inte tror på är att vad man blir i nästa liv beror på hur vi har varit i vårat föregående liv, men jag tror att man blir någonting annat. Då jag har sett och upplevt övernaturliga saker så tror jag otroligt mycket på andevärlden och spöken. Jag tror dock inte att det finns några elaka spöken, utan alla spöken som finns runt oss är vänliga och vill egentligen bara ha koll på saker som betydde mycket för dem är de levde.
Jag tror på att kärleken är det mäktigaste av allt men min tilltro på människan blir svagare och svagare för varje dag.
Jag tror på vänskap, ärlighet och självsfränder. Jag tror att om de stora ledarna i världen hade varit kvinnor hade världen varit en mycket bättre plats.

Alltså, jag tror inte på någon specifik religion utan jag tror på de sakerna som verkar realistiska och min tro på mig själv är den allra viktigaste.

Ett av alla speciella ögonblick som kommer att föralltid finnas i mitt minne är från när jag var gravid andra gången.
Det var dagen innan jag skulle göra abort, eller rättare sagt natten innan. Jag och Rille låg och sov, eller försökte i alla fall. Jag hade fått 3 tabletter jag skulle ta innan jag gick och la mig för att förlossningsarbetet skulle börja, jag hade gått ganska långt och var i veckan 15-16, eftersom vi inte skulle behålla bebisen så hade jag ingen direkt koll men jag vet att jag hade gått längre än vecka 13. Natten innan aborten vaknade jag efter att ha sovit en kort stund och hade otroligt ont i magen, jag fick släpa mig till toaletten för jag kunde inte stå rakt. Väl på toaletten kände jag någonting konstigt och kände att någonting liksom rann ur mig. Jag blev förtvivlad och ställde mig upp för att kolla vad det var för något och där ligger en blodklump men jag kunde tydligt urskilja siluetten av en liten liten människa. 2 små armar, 2 små ben och ett huvud som var för stort för kroppen. Jag föll ihop på golvet och grät. Jag skakade och grät och tittade ner i toaletten. För en sekund ville jag ta upp mitt barn, trots att det var så litet och hålla det mot min kropp, trösta det som en mamma skulle ha gjort om ens barn var sjukt. Men jag hejdade mig i sista sekunden och blev helt stilla. Spola. Ska jag spola ner min bebis? Jag började gråta ännu en gång för jag ville inte spola ner min bebis i toaletten, hade jag något annat val? Jag började vanka av och ann gråtandes, jag grät ohejdad och det är ett under att Rille inte vaknade av det. Efter en stund som kändes som en evighet gick jag in på toaletten, blundandes och spolade. Min bebis försvann. Jag skäms så för det jag gjort men vad skulle jag göra? Jag känner sån skuld och ångest gentemot mitt barn, att jag handlade så.
Jag gick tillbaka till sängen och la mig jämte Rille och fortsatte gråta. Han vaknade efter en stund och frågade mig vad som hade hänt och det tog tid för mig att förklara vad som hade hänt och det blev helt tyst. Vi kramades och jag kände mig helt tom.

Väl på sjukhuset sen berättade jag vad som hänt och läkaren förklarade att det inte var ovanligt men han ville ändå kolla hur det egentligen låg till och efter ingreppet och jag hade vaknat upp igen förklarade han att det var mitt barn jag hade sett några timmar tidigare och han hade bara behövt ta bort lite "bihang" under ingreppet.

Det ögonblicket gör ont i hela mig. Ett ögonblick jag alltid kommer få leva med.

Igår låg jag med migrän hela dagen, därför blev det inget inlägg så jag hoppas ni har överseende med det.

Min bästa vän. Ja ni, vem är min bästa vän?
Jag har inte så många vänner, utan jag har få vänner som betyder mycket som jag tar vara på.
Tyvärr har det väl blivit så den sista tiden att många som jag har räknat som väldigt bra vänner har glidit bort lite, saker har kommit emellan och jag känner att jag är i den åldern nu att jag inte orkar springa efter folk.

Mulla är en av mina bästa vänner.
Det kan gå flera veckor, ibland månader, innan vi pratar eller träffas, men ändå känns det som att det var senast igår vi pratade. Ingen av oss stör sig på att det är så utan vi trivs ganska bra med det. Vi vet att vi finns där för varandra vad det än gäller även om vi inte har pratat med varandra på länge. Vi har ett speciellt band till varandra tack vare våra änglaföräldrar. Det är ett band som är omöjligt att bryta och som är otroligt viktigt. Jag kan ringa till henna och prata av mig om pappa när jag behöver det och hon kan ringa till mig när hon behöver prata av sig om sin mamma eller behöver svar på frågor, vilket har hänt ofta, och jag svarar så gott jag kan. Vi utbyter mycket intelektuellt med varandra och det är skönt att ha någon som orkar lyssna på ens sorjetankar.

Elin är en annan av mina bästa vänner.
Elin, Felin. Den första jag lärde känna här uppe, hon är ju Rilles lillasyster så det blev ju ganska naturligt men vi utvecklade en vänskap som är starkare än det bandet vi hade först. Vi höll ihop även om inte jag och Rille gjorde det och Elin har funnits för mig när jag har varit ledsen, hon har puschat mig och även sagt ifrån när jag har gjort saker som inte är helt okej, för det behöver man ibland, en rejäl spark i arslet.
Elins svar är alltid raka och ärliga, för det är sån hon är. Hon slösar inte tid på att prata bakom någons rygg eller vara falsk och trevlig i sällskapet av någon hon inte tycker om. Det är en egenskap som jag gillar skarpt. Jag kan erkänna att jag är väldigt feg av mig, jag försöker vara folk till lags och har lätt att dölja vad jag själv tycker och tänker om saker för att jag inte vill att någon ska bli arg på mig eller tycka mindre om mig. Någonting som jag måste lära mig av Elin, att kunna säga vad jag tycker och tänker.

Det är två av mina bättre vänner. Dom vet att jag älskar dom och gör allt för att behålla dom, man ska vårda dom vänner man är rädd om. Vänskap är ömsesidigt. Man kan inte sitta hemma och undra varför ens vänner inte hör av sig för det är bådas "ansvar". Vänskap ska inte ses som ett ansvar utan som ömsesidig respekt. Man ska inte känna sig tvingad till någonting utan det ska flyta på bra.
Min mamma är också en av mina bästa vänner vilket jag är tacksam för med tanke på vilken relation vi hade för några år sedan. Våran vänskap har vuxit sig otroligt stark under de senaste 2-3 åren. Vilket jag tackar för.

Min dag började ganska tidigt för att vara jag, kl 09.00 ringde klockan och jag gick upp direkt faktiskt. Drog igång kaffet och gjorde iordning mig. Drack kaffet och rökte första cigaretten för dagen, fick en sån nikokick så jag fick lägga mig en stund. Sen tog jag en promenad med Tira och sen åkte jag in till stan för att göra min synundersökning, har ju varit illamående varje dag den senaste tiden och eftersom jag inte är gravid måste vara någonting annat. Synundersökningen tog 30 minuter och fick där veta att jag är långsynt och har brytningsfel. Jag som hade förväntat mig några läsglasögon att ha på när jag pluggade fick ju helt fel. Ska tydligen ha glasögon hela dagarna, så det är bara att lyda. Valde ut ett par fina svarta, ganska tjocka glasögonbågar. Sen valde jag till lite extra saker så allt som allt gick kalaset på 1490:-. Men det var skönt att få ett svar på mitt illamåendemysterium och att det fanns en lösning. Skulle kunna få linser men jag känner att jag vill vänja mig vid glasögon först, sen är jag inte så mycket för att stoppa in massa konstiga saker i ögonen, så det får vänta.

När jag kom hem blev det en till promenad med Tira, när den var klar la vi oss i soffan för lite mys, somnade nog en liten stund också tror jag. Städat undan och diskat lite i köket och badrummet. Ännu en promenad med Tira och sen fick hon mat. Har pluggat lite och nu sitter jag här och skriver. Dagen blir nog inte mycket mer spännande än så. Ska plugga lite och kolla på lite av mina favoritprogram sen. Annars nothing.
Om en vecka anländer mina glasögon och då tänkte jag lägga upp en bild så ni får se hur jag ser ut.

Vilken fråga.
Kärlek för mig är så otroligt många saker, det kan ta sig form på så måna olika sätt.
Kärlek i stort är för mig att tycka om någon. Det pirrar lite extra i magen när det handlar om kärlek mellan 2 partner.
Usch vilken svår fråga. Jag tror att jag har ganska svårt att visa kärlek, jag är nog ganska tillbakadragen när det gäller kärlekskänslor till en viss del.

Kärlek finns i alla förhållanden. Jag ser det som så att om du hatar någon så älskar du den människan också på något konstigt sätt. Hat och kärlek är så nära varandra känslomässigt.
Jag har varit med om mycket skit i mitt liv och har fått frågan många gånger; "Hatar du inte honom?"
Och mitt svar blir alltid detsamma: Nej. Jag känner absolut ingenting. Hatar man någon så finns det en känsla av kärlek till den också, tycker jag. Därför är jag likgiltig inför honom. Jag känner absolut ingenting.

Den största kärleken jag känner är gentemot min familj, den kärleken är obeskrivlig. Jag känner en annan sorts kärlek till mina kompisar och en sorts kärlek till Tira. Sen känner jag givetvis en speciell kärlek till Micke. En kärlek som jag inte riktigt än är redo att dela ut fullt ut. Det har att göra med att jag är så rädd för att bli sårad, för delar man ut kärlek så finns risken att man blir sårad på ett eller annat sätt.

(Julkalendern har pausat idag pga brist på historier. Ska läsa igenom dagböcker inatt för att kunna kompensera med 2 inlägg imorgon)

Idag har jag varit på 30-årskalas och frossat i mat kan jag meddela. Jag åt 2 sjukt stora bitar med smörgåstårta, mums. Sen blev det kaffe och elefanttårta. Ja, tårtan såg ut som en elegant, bild på den kommer när min dator kan lokalisera min mobil... 1 bit tårta vart det i alla fall.
Sen fick jag med mig både smörgåstårta och elefanttårta hem.. Så om jag helt plötsligt slutar skriva mina sanningar eller min julkalender någon dag så har jag avlidit av smörgåstårte frosseri.

(Dagens enorma matintag bidrar mycket till att jag mår illa just nu, jag är alltså INTE gravid)

Ett ämne som jag mer än gärna skriver om, mina älskade föräldrar. För att underlätta delar jag upp det och skriver ett stycke om varje förälder.

Mamma.
Min älskade mamma. Min, på senare år, bästa vän. Jag kan inte i ord förklara hur mycket hon betyder för mig och hur mycket hon faktiskt har hjälpt mig, inte bara ekonomiskt utan även själsligt i form av prat och stöttning.
Mamma är skilsmässobarn. Trots det hade hon en ganska trygg ekonomisk bakgrund. Hennes pappa var inte alltför närvarande utan brydde sig mer om sin nya tjejs barn, vilket jag tror tog otroligt mycket på mamma och hennes bror. Jag tror att min morfar försöker kompensera det idag men det funkar inte på mamma, vilket jag tycker är bra. Man ska inte komma flera årtionden efteråt och ångra sig. Mitt och mammas förhållande har varit väldigt spänt under mina tonår, men det är det väl hos de flesta tjejer och deras mammor? Min mamma är i mina ögon en otroligt smart, omtänksam och pålitlig människa. Hon är inte rädd för att säga vad hon tycker och det uppskattar jag hos henne.
Hennes 7 barn är hennes allt, det märks och hur mycket vi än tycker att hon väljer sin nya framför oss så är det inte så. Vi är som de flesta svenskar; märker bara när någonting är fel och uppmärksammar inte det vi faktiskt får.
Jag unnar henne allt gott, och vill att hon ska må bra, precis som hon önskar mig. Det är många gånger jag funderar på att flytta tillbaka till Falkenberg för att komma närmare min mamma. Det hade betytt så otroligt mycket för mig att bara kunna åka hem till mamma på en fika och stanna bara någon timma, det är någonting jag saknar otroligt mycket. Det går inte en dag utan att jag tänker på min mamma och saknar henne, trots att hon är i livet och jag har möjlighet att träffa henne. Jag älskar min mamma.

Pappa.
Min älskade pappa. Jag önskar så att jag kunde fått ha honom hos mig tills jag blev 100 år, men det fanns en högre uppgift för honom. Min pappa var maskrosbarn, det är en benämning på de barn som har 1 eller 2 missbrukande föräldrar. Min pappa hade 2 missbrukande föräldrar. Jag kan inte föreställa mig all elände han fick se och uppleva under sin uppväxt. Misshandel och våldtäkter var vardagsmat för honom. Det är beundransvärt hur han tog tag i sitt liv och inte använde sin uppväxt som en ursäkt till att bete sig illa, som tyvärr så otroligt många gör. Han tog den lilla erfarenhet av familjelivet han hade och gjorde det till sitt eget, han lärde sig någonting nytt varje dag och jag är så otroligt stolt över att kunna kalla honom min pappa. Hade han kunnat hade han plockat ner alla stjärnor och månen till sina barn. Det är inte utan att jag sitter med tårar i ögonen när jag tänker på min pappa nu när jag skriver. Att han rycktes ifrån oss så snabbt är det värsta som hänt mig. Han fick diagnosen bukspottskörtelcancer 24 April 2007 och trots att oddsen var otroligt dåliga för att han skulle överleva, bara 5% som insjuknar i den sortens cancer lever i upp till 5 år efter att det har insjuknat, var han beredd att kämpa. 9 Juni fick jag det värsta besked jag fått någonsin; min pappa skulle dö, det var ingen fråga om månader nu, utan om dagar. Hela hans sjukdomshistoria gick så fort att jag inte han tänka efter, men jag upptäckte att jag hade tagit min pappa förgivet. Jag började ta vara på de sista dagarna jag fick med honom men ändå fick jag inte tillräckligt med tid. Kan man någonsin på tillräckligt med tid med någon som ska dö? Den 13 Juni 2007 lämnade han oss, fru, 7 barn och 1 barnbarn. Pappa kommer alltid vara min Kung. Den människa av det manliga könet som jag kommer älskar mest, ingen kommer kunna ta min pappas plats i hjärtat.

Min första kärlek.
Ja, nu är ju frågan om det är den första kärleken jag kommer ihåg eller den jag har fått berättad för mig. Det är ju klart roligare att få läsa om den jag kommer ihåg, den är faktiskt ganska söt om jag får säga det själv.

Jag gick på ett dagis som var knutet till mammas jobb på Falcon, numera Carlsberg, eller jag tror det var knutet till det i alla fall, det låg precis jämte. Jag var äldst på dagis, jag gick där tills jag var 6 år och skulle börja lekis (från och till i alla fall, mamma födde ju lite barn emellanåt)
Där fanns en kille som var några månader yngre än jag, Christopher, och han var så snygg, och som tur är blev mina känslor besvarade. På trädgården på dagis hade dom en stor jordkällare med "utsikt" över silosarna som finns på Falcons område. Jag och Christopher brukade sitta där varje rast och prata om våran framtid. Vi pussades ofta och mycket och om jag inte minns helt fel så sa vi ofta att vi älskade varandra, för det gjorde vi, så som bara barn kan. Vi brukade prata om att vi båda skulle jobba på Carlsberg när han blev stora och våra barn skulle gå på samma dagis som vi gick på. Sen började vi på varsitt lekis och träffades inte på flera år. Jag var helt förkrossad när jag inte fick träffa honom mer, jag älskade ju honom. Så Christopher var min första kärlek, en sån kärlek som jag kommer ihåg än idag och som jag faktiskt kan sitta och le åt, för den var verkligen ärlig och fin.

Den första kärleken jag har fått förklarad för mig var när jag var 3 år. Jag var över öronen förälskad i mammas och pappas kompis Håkan. Mamma har förklarat för mig att jag ville vara jämte honom jämt och blev väldigt fnissig så fort han kom. Jag ville visa alla mina saker och visa honom hur duktig jag var. Jag var precis som en tonåring som var kär säger mamma. Håkan var 20 år äldre än mig så mina kärleksförklaringar blev aldrig besvarade.

Presentation av mig själv.

Anna heter ju jag. Döpt efter min biologiska farmor som gick bort i alkoholförgiftning långt innan jag föddes.
Jag är född i Borås, uppvuxen i Falkenberg, bodde 3 år i Linköping och är inne på mitt andra år i Skänninge.
Jag är näst äldst av 7 barn och trivs otroligt bra med rollen som stora-/lillasyster. Jag kan ärligt säga att min mamma är min bästa vän. Jag kan prata med henne om allt men jag undviker att berätta mycket för henne för jag vill skona henne från att bli orolig för mig. Jag är van vid att klara mig själv och så ska det förbli.
I grundskolan blev jag mobbad, mycket och ofta. Jag kunde komma hem med blåmärken efter att ha blivit slagen på rasterna, för att jag var fet och ful. Jag har slagits mycket med min syn på mig själv och alltid tyckt att jag inte duger. Idag är jag otroligt nöjd med mitt utseende och skulle inte vilja ändra på någonting, förutom kanske ett bröstlyft. Stor viktnedgång = Mycket lös, hängande hud. (Jag har varit uppe och snuddat på stadiga 125 kg)
Jag har ett stor intresse och det är hundar. Jag har alltid hjälpt andra att ta hand om hundar och ville alltid ha en egen hund. Jag fick Argos av mina föräldrar. Köpte Evo, sålde Evo, köpte Tira, fick tillbaka Evo och sålde honom igen, till någon som hade möjligtheten att ge honom det liv som han förtjänade. Han är ingen lägenhetshund.
Jag har alltid haft en tendens att välja helt fel killar att bli kär i. Ibland har det funkat och ibland har det varit totalt katastrof. Jag tror det har att göra med att jag är alldeles för snäll. Jag är en vårdare i grund och botten och vill alltid att alla mina medmänniskor ska ha det bra och glömmer oftast bort mig själv. I min värld så är den största gåvan att kunna ge och se hur folk blir glada av någonting jag har gjort.

Jag är oftast väldigt lat men när jag väl har bestämt mig för någonting så blir det så, även om det oftast tar sin lilla tid.
Jag lider av panikångest och ihållande ångest. När ångesten är som värst sätter jag mig i duschen med vattnet på och bara gråter tills det släpper. Jag tycker det är så otroligt skönt att gråta. Tårar är själens plåster.

Mitt mål i livet är att bli psykiatrivårdare eller behandlingsassistent eller jobba med misshandlade kvinnor. Ett ämne som ligger mig nära hjärtat och som jag kanske tyvärr har varit väldigt dålig på att prata om. Det är många saker i mitt liv som jag inte kommer ihåg. Jag har en minneslucka på några år, där jag kommer ihåg vissa saker men jag vet inte vilken årstid det var utanför fönstret. Jag har skrivit dagbok sedan jag var 6 år och dom anteckningarna har hjälpt mig mycket när jag försöker pussla ihop alla delar av mitt liv.

Tråkig presentation? Kan så vara, fast det är ju Jag :)

Som utlovat.