För ett tag sedan blev jag medlem på Flashback.org. Det var i samband med att en kille i Stockholmstrakten hängde sig live via webcam inför flera 1000 åskådare. Det blev mycket skriverier i olika tidningar eftersom många på Flashback uppmuntrade killen till att hänga sig. Jag kan tänka mig att det är en hel del människor som skriver på den sidan att de ska begå självmord och sen inte gör det, så kallade troll. Diskussionen har fortsatt på diverse debatt program om nätmobbning. Mobbingen finns där också, i större utstreckning än i verkliga livet, eftersom den är svårare att få stopp på.
Det är ofta så att sorgliga historier kommer upp i tidningar. Sorg, elände och död säljer mer lösnummer vilket är det de flesta tidningar tjänar sina pengar på. Tyvärr så tas inte allt för ofta glädjande ämnen upp.

Ikväll fick jag en känsla av att jag skulle gå in på Flashback, har inte varit inne på 2 månader, och det första ämnet jag hittar var hette: "kommer jag att överleva?". Jag som är otroligt nyfiken av mig var tvungen att gå in och läsa. En 19-årig kille hade bestämt för att svälja ner ett stort antal koffeintabletter i en grogg med sprit och energidricka. Alltmedans jag läser tråden så blir jag nervös "är detta sant eller är det någon som skojar?" Inläggen gjorde samtidigt som jag var inne och tråden hade startats 5 minuter innan jag loggade in.
De människor som sitter på Flashback och försöker få den självmordsbenägna killen att tillkänna ge sig själv eller ringa polisen är ju helt fantastiska. Dom fick tag i adressen, ringde polisen, jag kan tänka mig att man inte riktigt vet vad man ska säga när man ringer polisen i ett sånt läge: "Hejsan, Anna heter jag och jag har suttit inne på Flashback och där är det en kille som hävdar att han ska begå självmord...." Hur ska polisen ta det? Dom måste ju undra en hel del.

I alla fall så visade det sig att killen inte var ett troll, alltså han var seriös med att han skulle begå självmord. Många inne på forumet ringde polisen som skickade en ambulans och polisbil. Killen ligger nu på sjukhus.
Det är beundransvärt att visa civilkurage även på internet, där det är väldigt lätt att lägga dräpande kommentarer och inte bry sig speciellt mycket. Tyvärr så kommer antagligen inte detta uppmärksammas på ex. Aftonbladet eller någon annan tidning, för glädjande nyheter säljer inte. Tyvärr.

Hur hade du reagerat? Hade du visat civilkurage ute i riktiga livet om det hade behövts? Hade du kunnat ringa 112 och sagt att någon, som du "känner" via internet, är på väg att begå självmord?

Idag är en sån dag där allt känns hopplöst. Hur man än vrider och vänder på allt så är det bara skit. Ibland undrar jag om, och i så fall när, jag hamnar i en stabil punkt i livet. Jag är 24 år och den enda stabila punkten jag har haft hittills är min lägenhet som jag har nu. Där kan jag krypa ihop och bli så liten att jag får plats i mammas knä igen, en plats som jag så många gånger de senaste åren har gråtit efter att få sitta i. Det som är det lite underliga med min stabila punkt, lägenheten, är att jag drar mig alltid för att åka hem. Jag hatar att lämna mitt liv för att gå på autopilot i min ensamhet i Skänninge. Jag tror ingen förstår hur mycket jag verkligen uppskattar att få besök hemma hos mig. När jag är hemma själv kan jag ju som sagt bli liten och bara vara jag men samtidigt får jag då för mycket tid till att tänka över mitt liv. Jag har aldrig ångrat någonting med mitt liv, fram till idag. Då kände jag bara att jag ville börja om. Var finns den knappen? Jag vill fortfarande träffa samma människor som jag känner idag men jag hade viljat ändra några små detaljer. Så känner jag idag. Om ni frågar mig imorgon kommer jag vara tillbaka i mitt vanliga jag igen och vara stolt över mitt liv och hur det har utvecklats, men inte idag.
Idag är jag en klaga. En riktig satkärring är jag idag, jag känner själv hur jobbig jag måste vara. Vilken tur att de dagarna inte är allt för många på ett år. Jag är ganska duktig på att hålla god min inför folk. Det borde jag få pris för tycker jag.

Idag fick jag pengar av min kära mor, det blev en tripp till BIKBOK för att kolla efter tröjor. Älskar reor eftersom det bara är då jag har råd att köpa kläder och nu har de halva priser på reapriset där. Hittade 2 college tröjor jag ville ha, en rosa och orange. När jag kom fram till kassan stod världens käckaste tjej och erbjöd mig 2 trosor för priset av en, så det blev 2 par leopardmönstrade trosor också.

Detta har hänt:
Jag sökte studiebidrag och lån för att kunna börja studera till undersköterska i Januari 2010. Fick då avslag med motiveringen: Det fattas 450 poäng för att du ska kunna få något studiebidrag eller lån.
En kamp mot soc för att kunna få pengar därifrån påbörjades och under den tiden jag inte fick några pengar från något håll hjälpte mamma mig att betala. Under vårterminen 2010 fick jag godkänt i 400 poäng, alltså fattades det 50 poäng. Jag hoppade då av skolan och började plugga på distans för att snabbare kunna läsa upp de 50 poäng som fattades. Valde då en 100 poängskurs, för att ha 50 poäng till godo.

Nu är min 100 poängskurs slut, jag fick Godkänt och var överlycklig för att jag äntligen skulle få studiebidrag, slippa jobba och plugga samtidigt och mamma skulle slippa betala när det inte gick ihop sig.
När jag för tredje gången sökte studiebidrag i december fick jag till svar att det fattas 190 poäng. Okej, hur fan kan 50 poäng helt plötsligt bli 190 när jag har pluggat upp 100 poäng? Och var har de fått 10 poäng ifrån? Vi har inga 10 poängskurser. Några samtal till CSN och till skolan och det visade sig att skolan har missat att anmäla mina 100 poäng, bra där Mjölby kommun. Men även nom de poängen nu är anmälda fattas det 90 poäng. Läste då en 200 poängskurs som redan var planerad i mina studier och tänkte att allt skulle lösa sig nu när jag har läst klart den 200 poängskursen. Blev det så då?
Nej, trodde ni verkligen det? I denna 200 poängskurs som jag har läst är det praktik, inom äldrevården. Jag har ju jobbat inom äldrevården och vill inte göra ytterligare en praktik där. För att få validera måste jag ha jobbat minst 1500 timmar och jag är bara uppe i 1000 timmar. Men ännu en gång har kommunikationen mellan min skola och Mjölby kommun felat och Mjölby har skrivit upp mig på en praktik på Slomarp, där jag först och främst har jobbat och får därför inte göra min praktik där och sen går jag ju på distans och därför ska den skolan fixa min praktik, inte Mjöby kommun. Jag har ju ingenting med dom att göra förutom att jag bor där.
Jag får inte heller godkänt i min kurs förrän jag har gjort min praktik, vilket inte kommer bli förrän i Mars eller April för att det inte finns några platser.

Så nu måste jag vänta ytterligare 5 veckor på att jag ska ha läst och blivit godkänd i ytterligare en 100 poängskurs för att få något studiebidrag. Livet hade ju kunnat vara mycket svårare men också mycket lättare.

Är så otroligt glad för att jag har min mamma som ställer upp och betalat för mig fram tills dess att jag får mitt studiebidrag för utan henne hade jag aldrig kunnat få min utbildning och hade då fått vara kvar i "soc-träsket" ett bra tag till.

Jag älskar dig Mamma!

Usch vad dålig jag är på att komma på rubrik till mina inlägg.
Dagens inlägg ska i alla fall handla om Tira, kände att det var dags för en liten uppdatering om hur det går för oss.
Koppelträningen går uselt just nu, jag har inte riktigt ork att se till att hon verkligen går fot varje promenad. Jag vet att det förstör våran träning men sån är jag. Hon är hur duktig som helst när hon är lös, lyssnar ypperligt så det har jag inga problem med. Vet dock än inte hur hon reagerar om det kommer en främmande hund när hon är lös, om hon skulle lyssna på mig då. Tänkte att jag ska testa med en hund hon känner som hon inte kommer skada.
Hon är skendräktig igen, måste spara pengar till en sterilisering. Denna gången är hon lite extra knäpp. Hon har varit extra vaktig och mammig några dagar nu så jag vet inte om hon har valpat i sin värld. På nyårsafton juckade hon på mig för första gången och jag kunde inte tro mina ögon. Det var bara att säga till ordentligt och verkligen visa att det var fel av henne, så vi får väl se om hon var mod till att göra det igen.
Annars gick det bra på nyårsafton. Jag och Micke var ute och gick med henne och när hon hörde och såg fyrverkerierna skulle hon till dom. Hon drog som en galning i kopplet och ville dit. Hon var inte rädd alls utan nyfiken.

Efter 1 vecka hos mamma tyckte hon nog att det var skönt att komma hem till Husse (ja, det är Mickes nya benämning hos Tira. Hon har aldrig haft någon husse innan. Säger det iofs inte till Tira att han är det för att inte krångla till det för henne) Pepsi var lika på som vanligt och juckade och hade sig. Han stod och väntade utanför sovrumsdörren varje morgon. Hon sa ifrån 3-4 gånger men sen tröttnade hon och lät honom hålla på. När vi märkte på henne att det blev för mycket fick vi sära på dom. Men det gick hur bra som helst där nere.

Bonkie <3

Pappa. Behöver jag säga så mycket mer?

Oj. Min favoritplats. Den var svår. Just nu är min favoritplats hemma hos Micke. Här trivs jag som fisken i vattnet och jag har mina vänner nära eftersom alla mina vänner här uppe bor i närheten. Annars har jag nog ingen favoritplats. Inte som jag vet. Det skulle väl vara min soffa i så fall. Den är otroligt mjuk och skön :)

Det är inte mycket jag är rädd för. Inte så där otroligt jätte rädd. Visst, jag är mörkrädd och rädd för spindlar och maskar men jag överlever det. Min största rädsla är att dö. Jag blir helt knäpp i kroppen när jag tänker på det.

En första tur till GeKås är någonting jag kommer ihåg väldigt väl.