Jag såg denna hos Sandra och jag tänkte faktiskt göra den. Även om folk inte är så intresserade eller kanske vet det mesta om mig är det roligt för min egen del. Så jag börjar intingen imorgon eller redan ikväll.

♥ Dag 1 – Presentera mig själv.
♥ Dag 2 – Min första kärlek.
♥ Dag 3 – Mina föräldrar.
♥ Dag 4 – Det här åt jag idag.
♥ Dag 5 – Vad är kärlek.
♥ Dag 6 – Min dag.
♥ Dag 7 – Min bästa vän.
♥ Dag 8 – Ett ögonblick.
♥ Dag 9 – Min tro.
♥ Dag 10 – Det här hade jag på mig idag.
♥ Dag 11 – Mina syskon.
♥ Dag 12 – I min handväska.
♥ Dag 13 – Den här veckan.
♥ Dag 14 – Vad hade jag på mig idag.
♥ Dag 15 – Mina drömmar.
♥ Dag 16 – Min första kyss.
♥ Dag 17 – Mitt favoritminne.
♥ Dag 18 – Min favoritfödelsedag.
♥ Dag 19 – Detta ångrar jag.
♥ Dag 20 – Den här månaden.
♥ Dag 21 – Ett annat ögonblick.
♥ Dag 22 – Det här upprör mig.
♥ Dag 23 – Det här får mig att må bättre.
♥ Dag 24 – Det här får mig att gråta.
♥ Dag 25 – En första. 
♥ Dag 26 – Mina rädslor.
♥ Dag 27 – Min favoritplats. 
♥ Dag 28 – Det här saknar jag.
♥ Dag 29 – Mina ambitioner.
♥ Dag 30 – Ett sista ögonblick

Fick hem min lönespec idag och upptäckte att jag minsann har fått löneförhöjning. Fick retroaktivt för hela sommaren, det var inte mycket pengar men jag vart glad ändå. Tänk att man kan bli så glad för 3 extra kronor i timmen. Helt sjukt. Tror det visar att jag faktiskt är mänsklig och har känslor. 3 kr extra för de 285 timmar jag har jobbat sedan jag började. Vad ska jag köpa för dom pengarna? Tira ska i alla fall få ett fodrat täcke så hon inte fryser så mycket när vi är ute, sen vet jag inte. Mitt hjärta kommer nog få en och annan dosa snus också.
Näe, nu ska jag putsa fönster så jag kan se ut på snön :)

Längtar faktsikt till söndag. Det ska bli så mysigt när jag får besök. Måste börja städa i tid så allt är klart till söndag. Då är det ju första advent!

Blir nog så att jag åker ner till Falkenberg över jul ändå. Som det ser ut nu i alla fall.

Om någon hade förberett mig på vad som skulle hända i mitt liv hade jag nog ångrat mig redan som spermie. Jag hade inte ens viljat vara ett barn med problemfri tillvaro.
Att ta saker för givet är nog någonting som vi alla gör, fram tills den punkt man förlorar någon eller vet att man kommer förlora någon. Varför? Jag trodde alltid när jag var liten att min familj skulle vara hel och att ingenting skulle hända någon av oss. När pappas cancer besked kom blev det en otrolig chock. Varför han? Han har väl inte gjort något illa? Helt plötsligt förändrades hela min tillvaro, ännu en gång. Jag började ta vara på den tiden jag har men någon. Just då var det pappa som gällde och en viss person blev tyvärr väldigt lidande för det.
Jag tog varje tillfälle att vara med min pappa, hur jobbigt det än var med alla slangar, dropp påsar, katetrar, sjukhuslukten, sköterskorna, pappas morfinprat och att han inte kunde prata med sin vanliga röst eftersom hela gommen var angripen av svamp. Min pappa. Gud vad jag saknar honom. Vissa dagar mer och ibland mindre. Idag är en dag med mer saknad. Det är då jag brukar skriva om eller till honom (har en bok hemma där jag skriver till pappa).

Igår förlorade Johanna sin pappa. Sin egen kung eller prins. Den människa som antagligen var hela hennes värld när hon var liten. Jag vill bara ta Johannas plats, jag har gått igenom den sorgen innan så jag borde ju kunna ta över den från någon annan så hon slipper? Jag önskar inte det lidande för någon.

Att förlora en förälder är det värsta som finns. Någon som skulle ha varit med en i alla stora händelser i livet försvinner helt plötsligt. En sorg så stor så det känns som att hjärtat ska gå sönder.
Jag kan inte låta bli att tänka på hur det är för dom vars föräldrar fortfarande lever men ändå har övergett dom. Man måste ju ändå sakna, eller? Ens mamma eller pappa kanske försvann och fick en ny familj när man var liten och slutade höra av sig. Tänk då om sen den andra föräldern också försvann och lämnade dig hos någon annan och även den slutade höra av sig, kontakten och relationen bara rann ut i sanden. Vilken saknad är värst? Kan man jämföra saknad och sätta ett värde på den? Jag tror inte det, alla saknar på olika sätt och alla saknar olika saker beroende på vad man har förlorat.
Jag kan sitta och grubbla i detta i alla evighet men just nu tänker jag på Johanna och hennes familj som har förlorat en älskad familjemedlem till alla änglar, och på Svärdis vars pappa också kommer hamna hos änglarna snart. Jag vet att ni sitter och tittar på oss och håller koll. Antagligen så pratar ni med varandra om era barn, skryter lite om vad era barn är bra på, berättar minnen och är stolta. Jag hoppas det i alla fall.

Om ni tar hand om varandra där uppe så tar vi hand om varandra här nere. Deal?

Fy vad kul det är att sitta och läsa igenom gamla blogginlägg. Min tidsuppfattning är inte världens bästa och jag blandar lätt ihop händelser och människor jag tror har varit med i de händelserna. Så har jag någon gång sagt "Åh, kommer du ihåg när vi gjorde...." och du inte har en aning om vad jag pratar om så är det en väldigt generös gåva från en människa i mitt förflutna.
Jag brukar läsa i bloggen för att komma ihåg, samma sak gäller mina dagböcker. Dom är otroligt värdefulla för mig, speciellt dom som är skrivna under en viss period. Dom hjälper mig otroligt mycket idag att komma ihåg och lägga pussel. Jag och mamma kom överens om att vi skulle gå igenom mina dagböcker från den tiden och skriva allting i ett block. Nog om det.

Jag har kommit underfund med att jag blir nog fan lite smartare för varje år som går. Jag kan läsa igenom ett inlägg jag har skrivit, stanna till och tänka "shit, har jag skrivit det? Är jag verkligen så smart att jag kan formulera såna otroligt smarta och fina meningar?"
Ja, det kan jag nog. Fast jag kommer bara inte ihåg det.

Min öroninfektion är tillbaka. 3e året i rad eller nått sånt. Fast denna gång har jag medicin mot det. Den gula äckliga sörjan jag hällde i örat förra året har åkt fram igen. Tabletterna mot klåda (som är mot allergiska reaktioner läste jag mig till) har jag inte tagit en enda av innan, men nu ska jag äta upp varenda en. Det kliar som FAN i örat!

Nu ska jag kolla klart på Jersey Shore, ville bara dela med mig lite av min vishet till er alla :)

Jag har inte reagerat så kraftigt när folk pratar om mig pappa och hans bortgång, nu är det naturligt för mig och det är en del av mitt liv. Min pappa är död. Men när jag läste min brors blogg (den är inte aktiv, han skrev 2007 senast) var det någonting som slog till i huvudet på mig, jag grät. Jag hade svårt att acceptera till en början, men när jag läste det han skrivit så blev det verklighet även för mig. Jag vill dela med mig av det till er. Min historia, sett ur hans synvinkel. Så allt som står härnedan har min bror Niklas skrivit.


Ojoj. Vad har hänt sen sist? Nästan ett helt år sen jag skrev sist. Jag fick iallafall oxå vinterkräksjukan! Kräktes som Fan på natten där. Hela nästa dag gick jag runt med bröstsmärtor. Fick åka ambulans till sjukhuset i Halmstad. Kunde ju ha vart något otäckt. Där fick jag sova över i två nätter, fy fan för sjukhus. Dagen innan jag skulle få åka hem snackade jag med mamma i telefon... Fick inget roligt besked. Pappa har cancer. Ensam, övergiven, hemlängtan och med en sömnrapande!? (jo, han rapade jävlar i sömnen) gubbe i sängen jämte ligger Niklas i sin sjukhussäng och får detta besked. Morgondagen kom. Mamma hämtade mig i nya bilen. Pratade om Pappa hela vägen. Vi höll varann i handen, Mamma grät. Kommer innanför dörren till lägenheten, Niklas grät. Hur ska detta sluta? Ska Pappa dö? Ska Ella växa upp utan farfar? dagar, veckor månader gick. Pappa blev inte bättre. Tumören satt på bukspottkörteln. Hemma ena dan, sjukhus andra. Familjen i spillror. Åkte för att hälsa på ett par gånger. Varje gång hade sjukdomen tagit en bit av min Far, förutom hans humor. Lika torr. Fan vad jag älskar min Pappa! Han fick iallafall vara med sönerna och fiska en sista gång, tog faktiskt en fin havsöring gjorde han. Gubben kunde. Fick så småningom reda på att tumören var obotlig. Världen rasade samman. Pappa SKA dö. Svåra fakta att smälta. Befinner sig i lycka. Har en Dotter som inte ens fyllt året, livet ska leka, då blir Pappa sjuk. Sista gången jag hälsade på honom på sjukan, ojoj. Mina ögon fick vänja sig vid min egen Far likt dom får vänja sig vid ljus när det vart mörkt. Efter ett tag upptäckte jag dock att det var min Pappa som låg där i sängen. En gång så ståtlig med sina 100+. Vad vägde han nu? 60? 70? Se honom tyna bort på det där sättet, har fortfarande bilden inpräntad i hjärnan. Liten tunn och blek. Lillbrorsan hade fått löfte om att få tatuera sig. Pappa skulle skriva "Pappa" på en lapp, den skulle Tisse sen tatuera. Oj vad svag han var då, tänk att det var 3 dagar innan döden kom. Han fick hjälp att sätta sig i sängen, stöttade sig mot ryggen på undertecknad. Behövde typ 7 försök för att skriva "Pappa". Svag. Fick tid hos tatueraren. Jag, Anna, Maria, Tisse och Rille åkte dit. Grymt sugen jag blev på att göra en likadan tattoo. Som tur var fick vi grupprabatt, nu pryder den min vänstra underarm. "Pappa". Åkte sedan till sjukhuset för att visa. Mamma var där. Pappa sov av narkosen. Hade sovit i några dygn. Han skulle slippa ha ont den sista tiden. Bilden glömmer jag aldrig. Pappa ligger på sidan med ryggen mot oss. Andas häftigt och ansträngt. Jag vågade inte gå nära. Klump i halsen. Stannar väldigt kort. Måste åka och jobba. Står och vänder godis på Videomix. Stannar upp i mitt arbete, känslan är så stark, "nu har Pappa dött" kände jag där jag stod. 30 minuter senare, syrran kommer in. Jasså, hon ska köpa godis tänker jag. Hade helt glömt bort min känsla tidigare. Nästa fras ekar fortfarande i mina öron. "ska du med hem?" Säger syrran. Stadigt, men ändå med en gnutta ledsamhet. Förstår genast vad som hänt. Kusligt. Åker hem till Mamma. Alla är hemma. Ringer hem till Siri. När jag håller luren för att berätta brister det. Får inte fram ett ord. Vi ska tillsammans åka till Varbergs sjukhus för ett sista farväl. Sitter i bilen och snackar Pappa och minnen, stämningen är efter omständigheterna god. Framme. Går med tunga steg. I korridoren sitter nyblivna föräldrar med sina nyfödda och släktingar. Grotesk känsla. Här sitter de och firar det nya lilla livet, vi ska upp och ta farväl av ett liv som funnits med i mitt sen begynnelsen. Tungt. Väl uppe på rummet. Där ligger han... Han var så vacker och fridfull. Alla slangar var borta, rummet var omgjort, lakanen var bytta, doften av sjukdom var borta. Jag grät... Jag grät. Alla grät. Pappa. Pappa finns inte mer. 13 Juni 2007 dog min Pappa. 46 år gammal. Den annars så sega och levnadsglada gubben, besegrad. Slagen i en match han inte hade en chans i. Men han kämpade tappert. Dags att åka hem. Går fram och tar farväl. Tar Pappas hand, fortfarande varm, men inte levande varm. Begravning. Jobbigaste dagen jag vart med om. Vaknade på morgonen, ville somna om och vakna imorgon. Men den var fin. Grät. Värdigt avslut. Urnsättning några veckor senare. Jag fick sänka ner urnan i hålet. Grät.

Detta är väl det mest väsentliga som hänt under året som gått. Ska försöka börja uppdatera lite oftare igen. Började ju så bra.

Pappa! Min kung i himlen! Jag älskar dig! Vi ses igen en dag. Tills dess vet jag att du hälsar på mig ibland och kollar läget. Kan känna dig lång väg.

Älskar min Familj!

Fy fan. Kan säga att det inte är lätt att plugga när Words inte fungerar på datorn och när pojkvännen sitter och skriker "HOR VIMAN!" för full hals. Han spelar CS. 2 otroligt irritationsmoment hos mig just nu. Funderar allvarligt på att ta med mig hunden ut i regnet och gå till Statoil och köpa cigg. Känner att jag måste svalka av mig lite innan jag slår sönder någonting. Men eftersom mina skor har gått sönder, igen, så kommer jag gå runt med Roxen i skorna och det är jag inte sugen på. Hinner inte bli sjuk så jag får nog stanna inne och snusa istället, det ska ju tydligen vara nyttigare har jag hört.

Näe, irritationen kryper längs ryggraden nu så nu måste jag göra någonting!