En tillbakablick

10 Juni 2007
Vad säger man? Jag är helt tom på ord. Jag är tom på allt. Vet inte vart jag ska ta vägen eller göra.

Var det ditt avsked jag fick höra? De fina orden du sa till mig kommer alltid vara fastsvetsade i min trumhinna.
Jag kommer ALDRIG glömma allt som du har gjort för mig, för oss!
Du kommer alltid att finnas där! Kommer inte gå en minut utan att jag tänker på hur mycket du betyder för oss!
Vi älskar dig! Till rymdens ände och tillbaka! Finns ingenting som kan stoppa eller ändra det! Glöm aldrig det!

Jag vill sitta vid din sida och smeka din hand för att aldrig släppa taget! Du betyder så mycket!
Bara sitta och prata om allt och ingenting. Den tid vi har tillsammans är tyvärr inte evig fysiskt, men i minnet kommer vi alltid att vara med varandra!

Du sa till mig att vara stark och jag ska försöka vara så stark som jag kan vara! Det kommer komma tider då jag kommer vilja släppa allt. Men det kommer jag inte! Jag kommer att hålla greppet för din skull! Aldrig släppa!
Men du måste lova mig att vara stark du med! Jag vill att vi ska klara det tillsammans!

Jag älskar dig Pappa! Det vet du om! Det kommer jag alltid göra!

Anna.

Hur kan man någonsin vara beredd?

Det skär i hjärtat. Det är 5 år sedan jag skrev detta.
När detta skrevs hade jag inte en aning om vad som skulle hända, förutom att du skulle ryckas ifrån oss som en otroligt dålig biverkning från din sjukdom. Jag visste inte när det skulle ske. Jag kommer så väl ihåg känslan varje gång telefonen ringde; En isande känsla som åkte upp längs hela ryggraden. "Nu är det mamma som ringer och berättar att det är slut".

Jag har från och till under de senaste 5 åren känt ett agg gentemot mamma som inte lät oss vara med när pappa gick bort men samtidigt så beundrar jag henne för att hon kämpade så för vår och pappas skull. Hon var rädd för att det skulle bli en värre upplevelse för oss än vad det var. Hon var allas klippa i hela eländet och jag hoppas att vi stöttade henne också. Jag beundrar henne också för att hon åkte hela vägen hem till oss för att berätta öga mot öga istället för att ringa.
Jag älskar dig mamma för att du är du och för allt du gör för oss!

På onsdag är det många tankar att samla.

Jaha?

Någonting märkligt men samtidigt lustigt hände inatt. Jag och Micke hade gått och lagt oss och skulle ha lite mys, så som vuxna har ibland. Jag tycker att sängen har låtit lite konstigt sedan jag flyttade till Skägget men inte tänkt speciellt mycket på det, fram tills inatt. Mitt i myset säger sängen pang och huvuddelen åker ner i golvet. Micke och jag ligger i en inte alltför skön ställning och blir helt tysta och bara tittar på varandra. Jag tar mig ner på golvet och upptäcker att stången som sitter i mitten av sängen och som ska hålla upp madrassen har lossnat från gaveln och var är 2 stora revor efter där skruvarna har suttit. Klockan var över 1 och ni kan ju tänka vad grannarna tänkte när dom hörde smällen, för den lät riktigt högt. Det var bara för oss att dra bort madrass och allt och börja skruva, på Ikea sängar finns det oftast 2 nivåer där madrassen kan ligga så vi fick skruva upp alla delar en nivå. Så nu är sängen mycket högre än den var förut och detta kan läggas i högen med pinsamma stunder i mitt liv, jag har numera en sönderknullad säng i mitt CV.


RSS 2.0