Om någon hade förberett mig på vad som skulle hända i mitt liv hade jag nog ångrat mig redan som spermie. Jag hade inte ens viljat vara ett barn med problemfri tillvaro.
Att ta saker för givet är nog någonting som vi alla gör, fram tills den punkt man förlorar någon eller vet att man kommer förlora någon. Varför? Jag trodde alltid när jag var liten att min familj skulle vara hel och att ingenting skulle hända någon av oss. När pappas cancer besked kom blev det en otrolig chock. Varför han? Han har väl inte gjort något illa? Helt plötsligt förändrades hela min tillvaro, ännu en gång. Jag började ta vara på den tiden jag har men någon. Just då var det pappa som gällde och en viss person blev tyvärr väldigt lidande för det.
Jag tog varje tillfälle att vara med min pappa, hur jobbigt det än var med alla slangar, dropp påsar, katetrar, sjukhuslukten, sköterskorna, pappas morfinprat och att han inte kunde prata med sin vanliga röst eftersom hela gommen var angripen av svamp. Min pappa. Gud vad jag saknar honom. Vissa dagar mer och ibland mindre. Idag är en dag med mer saknad. Det är då jag brukar skriva om eller till honom (har en bok hemma där jag skriver till pappa).

Igår förlorade Johanna sin pappa. Sin egen kung eller prins. Den människa som antagligen var hela hennes värld när hon var liten. Jag vill bara ta Johannas plats, jag har gått igenom den sorgen innan så jag borde ju kunna ta över den från någon annan så hon slipper? Jag önskar inte det lidande för någon.

Att förlora en förälder är det värsta som finns. Någon som skulle ha varit med en i alla stora händelser i livet försvinner helt plötsligt. En sorg så stor så det känns som att hjärtat ska gå sönder.
Jag kan inte låta bli att tänka på hur det är för dom vars föräldrar fortfarande lever men ändå har övergett dom. Man måste ju ändå sakna, eller? Ens mamma eller pappa kanske försvann och fick en ny familj när man var liten och slutade höra av sig. Tänk då om sen den andra föräldern också försvann och lämnade dig hos någon annan och även den slutade höra av sig, kontakten och relationen bara rann ut i sanden. Vilken saknad är värst? Kan man jämföra saknad och sätta ett värde på den? Jag tror inte det, alla saknar på olika sätt och alla saknar olika saker beroende på vad man har förlorat.
Jag kan sitta och grubbla i detta i alla evighet men just nu tänker jag på Johanna och hennes familj som har förlorat en älskad familjemedlem till alla änglar, och på Svärdis vars pappa också kommer hamna hos änglarna snart. Jag vet att ni sitter och tittar på oss och håller koll. Antagligen så pratar ni med varandra om era barn, skryter lite om vad era barn är bra på, berättar minnen och är stolta. Jag hoppas det i alla fall.

Om ni tar hand om varandra där uppe så tar vi hand om varandra här nere. Deal?