Jag har inte reagerat så kraftigt när folk pratar om mig pappa och hans bortgång, nu är det naturligt för mig och det är en del av mitt liv. Min pappa är död. Men när jag läste min brors blogg (den är inte aktiv, han skrev 2007 senast) var det någonting som slog till i huvudet på mig, jag grät. Jag hade svårt att acceptera till en början, men när jag läste det han skrivit så blev det verklighet även för mig. Jag vill dela med mig av det till er. Min historia, sett ur hans synvinkel. Så allt som står härnedan har min bror Niklas skrivit.


Ojoj. Vad har hänt sen sist? Nästan ett helt år sen jag skrev sist. Jag fick iallafall oxå vinterkräksjukan! Kräktes som Fan på natten där. Hela nästa dag gick jag runt med bröstsmärtor. Fick åka ambulans till sjukhuset i Halmstad. Kunde ju ha vart något otäckt. Där fick jag sova över i två nätter, fy fan för sjukhus. Dagen innan jag skulle få åka hem snackade jag med mamma i telefon... Fick inget roligt besked. Pappa har cancer. Ensam, övergiven, hemlängtan och med en sömnrapande!? (jo, han rapade jävlar i sömnen) gubbe i sängen jämte ligger Niklas i sin sjukhussäng och får detta besked. Morgondagen kom. Mamma hämtade mig i nya bilen. Pratade om Pappa hela vägen. Vi höll varann i handen, Mamma grät. Kommer innanför dörren till lägenheten, Niklas grät. Hur ska detta sluta? Ska Pappa dö? Ska Ella växa upp utan farfar? dagar, veckor månader gick. Pappa blev inte bättre. Tumören satt på bukspottkörteln. Hemma ena dan, sjukhus andra. Familjen i spillror. Åkte för att hälsa på ett par gånger. Varje gång hade sjukdomen tagit en bit av min Far, förutom hans humor. Lika torr. Fan vad jag älskar min Pappa! Han fick iallafall vara med sönerna och fiska en sista gång, tog faktiskt en fin havsöring gjorde han. Gubben kunde. Fick så småningom reda på att tumören var obotlig. Världen rasade samman. Pappa SKA dö. Svåra fakta att smälta. Befinner sig i lycka. Har en Dotter som inte ens fyllt året, livet ska leka, då blir Pappa sjuk. Sista gången jag hälsade på honom på sjukan, ojoj. Mina ögon fick vänja sig vid min egen Far likt dom får vänja sig vid ljus när det vart mörkt. Efter ett tag upptäckte jag dock att det var min Pappa som låg där i sängen. En gång så ståtlig med sina 100+. Vad vägde han nu? 60? 70? Se honom tyna bort på det där sättet, har fortfarande bilden inpräntad i hjärnan. Liten tunn och blek. Lillbrorsan hade fått löfte om att få tatuera sig. Pappa skulle skriva "Pappa" på en lapp, den skulle Tisse sen tatuera. Oj vad svag han var då, tänk att det var 3 dagar innan döden kom. Han fick hjälp att sätta sig i sängen, stöttade sig mot ryggen på undertecknad. Behövde typ 7 försök för att skriva "Pappa". Svag. Fick tid hos tatueraren. Jag, Anna, Maria, Tisse och Rille åkte dit. Grymt sugen jag blev på att göra en likadan tattoo. Som tur var fick vi grupprabatt, nu pryder den min vänstra underarm. "Pappa". Åkte sedan till sjukhuset för att visa. Mamma var där. Pappa sov av narkosen. Hade sovit i några dygn. Han skulle slippa ha ont den sista tiden. Bilden glömmer jag aldrig. Pappa ligger på sidan med ryggen mot oss. Andas häftigt och ansträngt. Jag vågade inte gå nära. Klump i halsen. Stannar väldigt kort. Måste åka och jobba. Står och vänder godis på Videomix. Stannar upp i mitt arbete, känslan är så stark, "nu har Pappa dött" kände jag där jag stod. 30 minuter senare, syrran kommer in. Jasså, hon ska köpa godis tänker jag. Hade helt glömt bort min känsla tidigare. Nästa fras ekar fortfarande i mina öron. "ska du med hem?" Säger syrran. Stadigt, men ändå med en gnutta ledsamhet. Förstår genast vad som hänt. Kusligt. Åker hem till Mamma. Alla är hemma. Ringer hem till Siri. När jag håller luren för att berätta brister det. Får inte fram ett ord. Vi ska tillsammans åka till Varbergs sjukhus för ett sista farväl. Sitter i bilen och snackar Pappa och minnen, stämningen är efter omständigheterna god. Framme. Går med tunga steg. I korridoren sitter nyblivna föräldrar med sina nyfödda och släktingar. Grotesk känsla. Här sitter de och firar det nya lilla livet, vi ska upp och ta farväl av ett liv som funnits med i mitt sen begynnelsen. Tungt. Väl uppe på rummet. Där ligger han... Han var så vacker och fridfull. Alla slangar var borta, rummet var omgjort, lakanen var bytta, doften av sjukdom var borta. Jag grät... Jag grät. Alla grät. Pappa. Pappa finns inte mer. 13 Juni 2007 dog min Pappa. 46 år gammal. Den annars så sega och levnadsglada gubben, besegrad. Slagen i en match han inte hade en chans i. Men han kämpade tappert. Dags att åka hem. Går fram och tar farväl. Tar Pappas hand, fortfarande varm, men inte levande varm. Begravning. Jobbigaste dagen jag vart med om. Vaknade på morgonen, ville somna om och vakna imorgon. Men den var fin. Grät. Värdigt avslut. Urnsättning några veckor senare. Jag fick sänka ner urnan i hålet. Grät.

Detta är väl det mest väsentliga som hänt under året som gått. Ska försöka börja uppdatera lite oftare igen. Började ju så bra.

Pappa! Min kung i himlen! Jag älskar dig! Vi ses igen en dag. Tills dess vet jag att du hälsar på mig ibland och kollar läget. Kan känna dig lång väg.

Älskar min Familj!