Idag är en sån dag där allt känns hopplöst. Hur man än vrider och vänder på allt så är det bara skit. Ibland undrar jag om, och i så fall när, jag hamnar i en stabil punkt i livet. Jag är 24 år och den enda stabila punkten jag har haft hittills är min lägenhet som jag har nu. Där kan jag krypa ihop och bli så liten att jag får plats i mammas knä igen, en plats som jag så många gånger de senaste åren har gråtit efter att få sitta i. Det som är det lite underliga med min stabila punkt, lägenheten, är att jag drar mig alltid för att åka hem. Jag hatar att lämna mitt liv för att gå på autopilot i min ensamhet i Skänninge. Jag tror ingen förstår hur mycket jag verkligen uppskattar att få besök hemma hos mig. När jag är hemma själv kan jag ju som sagt bli liten och bara vara jag men samtidigt får jag då för mycket tid till att tänka över mitt liv. Jag har aldrig ångrat någonting med mitt liv, fram till idag. Då kände jag bara att jag ville börja om. Var finns den knappen? Jag vill fortfarande träffa samma människor som jag känner idag men jag hade viljat ändra några små detaljer. Så känner jag idag. Om ni frågar mig imorgon kommer jag vara tillbaka i mitt vanliga jag igen och vara stolt över mitt liv och hur det har utvecklats, men inte idag.
Idag är jag en klaga. En riktig satkärring är jag idag, jag känner själv hur jobbig jag måste vara. Vilken tur att de dagarna inte är allt för många på ett år. Jag är ganska duktig på att hålla god min inför folk. Det borde jag få pris för tycker jag.