Söndag. Lugnets dag där man inte gör någonting annat än ligger i soffan och kollar på film. Tänder lite ljus framåt kvällen när det börjar mörkna. Känner vaniljdoften sakta sprida sig i hela lägenheten. Dra dammsugaren genom rummen för att få bort lite damm. Äta god mat och bara vara. Ja så är det säkert, för alla andra idag. Själv kör jag mitt andra nattpass för denna helgen. 10 timmars springande i korridorer, städa, baka, byta blöjor, tömma KAD-påsar, svara på larm, få folk i säng igen, toalettbesök och ett x antal koppar kaffe. När de 10 timmarna är slut imorgon kl 7 får jag vara glad om det inte hänt någonting utöver det vanliga så jag kan lägga rapport och förhoppningsvis sitta i bilen vid 07.10. Måndag morgon och folk ska till jobbet. Rusningstrafik och vägarbeten, kommer nog inte i säng innan 07.45 och somnar nog inte förrän 08.15-08.30, får inte glömma ställa klockan på 14.30! 14.30 = 45 min kvar tills jag ska sätta mig i bilen och åka tillbaka till jobbet och göra ett kvällspass på 5 timmar. Trött? Antagligen. Måste hinna med en kaffe innan jag åker, annars blir det inget kaffe förrän 17.30-18.00, och då har huvudvärken kommit för länge sedan. 21.00, hoppas natten kommer tidigt och att jag sitter i bilen senast 21.10 så jag hinner komma hem innan jag stupar, förhoppningsvis hinner jag titta lite på tv innan det är dags för sängen. Ledig tisdag och onsdag men ändå uppbokad. 25 timmars arbete på 2 dygn. Jag hoppas det syns på kontot i oktober mer än vad det kommer kännas på kroppen på tisdag.

Stod och borstade tänderna och nynnade på Queens Bohemian Rhapsody, son jag hört tidigare under kvällen på Glee, kom till textraden: "I don't wanna die, sometimes I wish I never been borned at all". Stannade till i huvudet och återgick till början av texten: "I don't wanna die" och då var det kört. I don't wanna die. Dö, dö, dö, dö. Jag vill inte dö. Aldrig. I panik slutar jag borsta tänderna och känner hur det kryper i kroppen och jag slås av mer panik. Blir så panikslagen så jag inte kan röra mig, samtidigt som jag bara vill röra på mig. Springa. Springa så fort jag kan långt bort där man aldrig dör. Skrika luften ur lungorna och bara gråta.

Jag är 25 år och har lidit av dödsångest sedan jag var 5-6 år gammal. Jag kommer så tydligt ihåg min första dödsångestattack; Jag skulle sova och när man ligger där i sängen på kvällen kommer de djupa tankarna, de existentiella frågorna ploppar upp i huvudet och krypandet i kroppen börjar. Jag kan inte ligga still längre, jag MÅSTE röra på mig. Jag hoppar upp ur sängen och springer runt i rummet, skriker och gråter. Jag springer ner för trappan och letar efter mamma, hon är inte där. Jag ser att källardörren är öppen och det är tänt; alltså är hon där! Jag springer ner och skriker efter mamma, jag möter henne i hallen nere i källaren! Hon kramar om mig och jag får gråta ut. Hon frågade mig vad som hände och jag förklarar mellan snyftningar, hulkningar och andningsförsök att jag inte vill dö. Hon kramar mig hårdare, stryker mig över kinden och förklarar att alla ska göra det, varför ljuga om någonting sådant för ett barn? Det är ju den enda saken man säkert vet när man föds; att man ska dö. Detta är en rädsla jag levt med i 20 år och som jag garanterat kommer leva med lika länge till. Jag tror inte jag någonsin kommer kunna förlika mig med sen tanken, tyvärr, hur naturligt det än är. Det är min enda riktigt stora fobi. Jag har alltid trott att det skulle bli bättre med åren, men icke. Har alltid tyckt att det varit pinsamt att prata om men det är en del av den jag är, att vara rädd för att dö. Fast jag är inte heller rädd. Jag vill bara inte. Vissa kanske anser att jag blev för "privat" nu men det skiter jag i. Detta är jag, ingen annan.

Nu är det bokat och bestämt. Någonting om jag väntat på heeeeeeela långa sommaren! Jag ska åka till Kisa och ha en heldag med Mulla och Thea! Bara vi 3 :)

Känner mig mer eller mindre helt sönderstressad, utarbetad och slö. Jobbar som en galning för att får det att gå runt; morgonpass, dagpass, kvällspass och nattpass. Samtidigt som jag försöker ta hand om mitt hem, Micke, Tira och få lite tid till mina vänner. Det är jobbigt men det funkar bra eftersom det inte är permanent utan bara tillfälligt. Har jobb i hela september men vet inte hur det blir i oktober så det kanske är dags att söka lite mer timvikariejobb tills jag är utbildad undersköterska och där med lite mer attraktiv på marknaden. Gillar inte ordet attraktiv.... Men men.
Fick svar från proverna som togs på Tira för 2 veckor sedan och hon är kvalsterallergiker, tack gode någonting för att det inte var värre! Ska tillbaka till veterinären den 26e och diskutera foder och andra sätt att hålla utslagen nere. Har redan börjat med att vädra sängkläder och se till så dammnivån i lägenheten håller sig relativt låg. Skulle det vara så att utslagen inte ger med sig och kommer oftare kan det bli så att hon får börja ta sprutor varje månad, vilket jag inte hoppas.

Ikväll blir det hockey med mina fina från Mjölby: Lina och Jens. Har inte träffat dom på hela sommaren så det är verkligen dags nu!


Idag för 6 år sedan hände något som förändrade mitt liv. En dag som jag hade bävat för i 9 månader. En dag som jag tyckte skulle vara full av sorg. Idag för 6 år sedan föddes Ella. En liten varelse som jag absolut inte klarade av eller tyckte om. Jag kunde inte behålla mina bebisar, så varför skulle någon annan då få göra det? Det tog mig ca 6 månader att acceptera och faktiskt också tycka om, bara tycka om, denna lilla människa. Efter ca 1 år kom jag att älska henne och idag älskar jag henne mer än någonting annat, hon är fasters älskling och hon betyder otroligt mycket för mig! Hennes första 6 månader får jag inte tillbaka men jag ska göra allt jag kan för att resten av våra liv ska bli så underbara tillsammans som möjligt!

Grattis på 6-årsdagen Ella! Faster ÄLSKAR dig!

Idag har vi spenderat pengar på Tira. Sisådär 2500:- allt som allt. Hr varit hos veterinären och påbörjat en utredning så vi äntligen ska komma underfund med varför Tira får sina kala fläckar på ryggen. Demodex (hårsäckskvalster) har vi uteslutit då de redan tagit ett skrapprov på huden. För mycket hormoner är också uteslutet då hon steriliserades förra året. Vad kan det då vara? Blodprov togs för att se så hon har tillräckligt med antikroppar sen ska det tas allergitest också för att se om hon har någon allergi. Eftersom det är på sensommaren/hösten som det bryter ut är även gräs och pollen också uteslutet. I samband med besöket fick vi ett schampo som ska användas varannan dag, en spray som ska användas mellan "baddagarna", salva som ska smörjas mellan trampdynorna 2-3 ggr per dag, antibiotika som ska tas 2 ggr per dag, atarax 2 ggr per dag mot klådan och örondroppar 2 ggr per dag. Allt det ska göras i 20 dagar, sen blir det återbesök och efter det får vi se vad som ska göras sen. Kanske blir foderbyte eller allergispruta 1 gång om året. Vad som händer får vi se om 20 dagar. Nu hoppas vi att vi snart kommer se en förändring och att fläckarna aldrig kommer tillbaka :)