Stod och borstade tänderna och nynnade på Queens Bohemian Rhapsody, son jag hört tidigare under kvällen på Glee, kom till textraden: "I don't wanna die, sometimes I wish I never been borned at all". Stannade till i huvudet och återgick till början av texten: "I don't wanna die" och då var det kört. I don't wanna die. Dö, dö, dö, dö. Jag vill inte dö. Aldrig. I panik slutar jag borsta tänderna och känner hur det kryper i kroppen och jag slås av mer panik. Blir så panikslagen så jag inte kan röra mig, samtidigt som jag bara vill röra på mig. Springa. Springa så fort jag kan långt bort där man aldrig dör. Skrika luften ur lungorna och bara gråta.

Jag är 25 år och har lidit av dödsångest sedan jag var 5-6 år gammal. Jag kommer så tydligt ihåg min första dödsångestattack; Jag skulle sova och när man ligger där i sängen på kvällen kommer de djupa tankarna, de existentiella frågorna ploppar upp i huvudet och krypandet i kroppen börjar. Jag kan inte ligga still längre, jag MÅSTE röra på mig. Jag hoppar upp ur sängen och springer runt i rummet, skriker och gråter. Jag springer ner för trappan och letar efter mamma, hon är inte där. Jag ser att källardörren är öppen och det är tänt; alltså är hon där! Jag springer ner och skriker efter mamma, jag möter henne i hallen nere i källaren! Hon kramar om mig och jag får gråta ut. Hon frågade mig vad som hände och jag förklarar mellan snyftningar, hulkningar och andningsförsök att jag inte vill dö. Hon kramar mig hårdare, stryker mig över kinden och förklarar att alla ska göra det, varför ljuga om någonting sådant för ett barn? Det är ju den enda saken man säkert vet när man föds; att man ska dö. Detta är en rädsla jag levt med i 20 år och som jag garanterat kommer leva med lika länge till. Jag tror inte jag någonsin kommer kunna förlika mig med sen tanken, tyvärr, hur naturligt det än är. Det är min enda riktigt stora fobi. Jag har alltid trott att det skulle bli bättre med åren, men icke. Har alltid tyckt att det varit pinsamt att prata om men det är en del av den jag är, att vara rädd för att dö. Fast jag är inte heller rädd. Jag vill bara inte. Vissa kanske anser att jag blev för "privat" nu men det skiter jag i. Detta är jag, ingen annan.