Vaknade vid 6 tiden onsdagen den 12 juni och var fly förbannad. Micke stängde inte av sitt alarm utan snoozade bara. Försökte väcka honom men utan resultat och efter att ha legat och blivit mer irriterad i 30 min var det dags för toabesök. Sätter mig upp på sängkanten och känner, och hör, hur det knakar till i magen och helt plötsligt så rinner det. Första tanken var att jag kissat ner mig men kom sen att tänka på att det kunde vara vattnet eller slemproppen. Sekunderna efter knaket började det göra ont och misstankarna om att det var vattnet blev större eftersom det inte slutade rinna så jag tog helt enkelt en handduk och la i trosorna. Går ut på balkongen där Micke sitter och han tittar på mig och säger: Kan du inte klämma ut ungen nu så jag får vara lite ledig? Jag svarade att jag tror att det är på gång för vattnet antagligen gått. Han svarar inte utan fortsätter röka och jag går in och lägger mig igen. Kl 7 kommer han in och pussar på mig för han ska åka och jobba, då ligger jag med armen över ansiktet och har fruktansvärt ont. Han går utanför dörren och jag ligger kvar i sängen. Efter en stund skickar jag iväg ett sms till lillasyster och frågar om hon jobbar. Fick till svar att hon börjar kl 13. Skrev att mitt vatten antagligen hade gått och hon skrev att hon kommer till mig nu. Det tog inte lång tid innan hon stod i mitt sovrum där jag försökte vila. Ringde förlossningen vid 8 tiden och fick en tid kl 19 samma kväll. Malin körde ut Tira till Vikingstad där det var bestämt att hon skulle vara. När Malin var borta försökte jag äta lite youghurt. Efter frukosten gick jag ut på balkongen för att röka men känner hur illa jag mår. Springer in på toaletten, hinner på något konstigt sätt göra i ordning en hink, går in och sätter mig på sängen innan jag kaskad kräks. Den tiden Malin var borta kändes som flera timmar (har ingen aning om hur länge hon egentligen var borta) men när hon kommer tillbaka kan jag inte ligga still och har fruktansvärt ont. Eftersom jag inte kan prata själv får Malin ringa till förlossningen, vid 9.30 och prata med dom. Dom säger att vi får komma upp direkt. Ringer till Micke och berättar att vi kommer och hämtar honom. Packar klart väskan som jag "hinner göra senare" som det hetat i en veckas tid. Malin går och hämtar bilen och jag försöker ta mig bort till parkeringen. Väl i bilen åker vi och hämtar Micke, han skrattar åt min smärta när vi sitter i bilen för han är så skadeglad. Givetvis ska varenda rödljus bli rött också och jag kan inte sitta still. På akuten fick jag en rullstol och snällt ta en kölapp och vänta på min tur. Sitter med värkar i en rullstol och får VÄNTA! Blev skogstokig och skrek att jag minsann inte ska behöva vänta, vilket jävla dåligt system. Fick dock inte vänta så länge utan blev insläppt och kom upp på förlossningen. Fick ett rum och ctg togs och undersökning gjordes, jag var 6 cm öppen. Barnmorskan gick ut ur rummet men kom tillbaka efter 10 min och sa att jag haft 4 värkar på 10 min och att jag absolut inte fick åka hem. Det var nog min största rädsla, att behöva åka hem och att det skulle dra ut på tiden. Hon frågade vad jag ville ha för smärtlindring och jag svarade: Lustgas och epidural. Epiduralen fick jag ganska omgående eftersom narkosläkaren var uppe på avdelningen. Det var en av de mest obehagliga saker jag någonsin gjort. Det knakade i hela ryggraden och det kändes som att hon grävde med spade, det var verkligen inte värt det eftersom den inte höll speciellt länge. Lustgasen fick jag snabba instruktioner på och började andas direkt i nästa värk. I 30 min var jag nästintill smärtfri men sen var smärtan olidlig igen, epiduralen hade släppt eftersom jag var för öppen för att den skulle värka. Vid 13.30 tiden ville barnmorskan att jag skulle ställa mig upp för att bebisen skulle åka ner mer i födelsekanalen. Micke fick agera ståbord i knappa minuten innan det började göra jätte ont, jag nästan slängde mig på sängen och slet tag i lustgasen. De började ta bort fotänden på sängen och sätta dit "gynekologbenen" de få minuterna dom gjorde det på kändes som flera timmar och jag tog lite för mycket lustgas och vips; så var jag med i ledmotivet till "Duck Tales" (jag trodde för en stund att jag dog) när jag vaknade till igen fick jag en tillsägelse att bara ta lustgasen när jag hade värkar, jag löd barnmorskan blindt efter det. Jag skrev rätt ut att jag trodde att jag skulle dö, bad dem snitta mig och att jag inte orkar mer. 13.44 började krystvärkarna och jag trodde jag skulle skita ner mig, vilket jag också gjorde sköterskorna medvetna om. Smärtorna blev intensivare och jag ville bara slå på något eller ställa mig upp och åka hem, inget av de var något alternativ. Kl 14.01 frågade dom om jag ville känna på huvudet, Nej för fan! Blev mitt svar och kl 14.02 kom den ut. Dom la bebisen direkt på bröstet och smärtan var som bortblåst. Eller ja, nästan i alla fall. Både jag och Micke grät. Vi tittade på vårat barn, så otroligt vacker, men blev fundersamma över vad för sort det var. Micke lyfte på filten och blev om möjligt mer tårögd när han sa att det var en pojke. Moderkakan kom ut snabbt och lätt och ingen av oss ville titta på den. Sen låg vi bara och myste med vår 49 cm långa och 3390 gram lätta Oskar.