Detta inlägg kommer garanterat röra upp massa känslor, tankar och åsikter. Vädra gärna dom med mig, men låt samtidigt mig få tänka så som jag vill. Jag vill inte bli nertryckt för vad jag känner.

Åter till ämnet:
Ännu en gång har ett litet liv kommit till världen i min omgivning. Mulla och Macke har äntligen fått sin lilla flicka! Stort grattis till er! Med alla nya bebisar som kommer tänker jag mer och mer på mina egna bebisar, både dom bebisar jag valt att inte föda och dom jag hoppas att jag kommer föda. Min längtan efter barn blir bara större och större. Jag vet att man ska hitta rätt kille och det ska gå en viss tid och bla, bla, bla. Men jag vill inte vänta längre. Jag kanske är egoistisk när jag känner att alla bebisbilder och bebisprat som är överallt börjar bli jobbigt, jag förstår att alla som har barn är stolta och älskar sina barn, men för mig blir det för känslosamt. En stor påminnelse om ett liv jag levde för flera år sedan som jag inte vill tänka på och en påminnelse om att jag inte kommit dit jag viljat vara sen jag var 15. Känslosam? Absolut. Hatisk? Aldrig! Jag älskar fortfarande alla barn som finns i min närhet men jag vill ha egna barn. Jag har varit redo flera år nu!