Jag har en tendens att ofta gräva ner mig i olycka och depression. Att ofta måla fan på väggen och att nästan vara i ett ständigt märker. Därför tänkte jag nu göra tvärtemot. Jag ska faktiskt förklara att jag mår helt förträffligt. Har varit sjuk i helgen, dunderförkyld, och därför inte den roligaste att ha att göra med. Av någon underlig anledning har jag inte varit det de senaste veckorna och den som får stå ut med skiten är stackars Micke. Jag förstår inte hur han orkar. Kanske beror på att han är expert på att stänga in sig i datorvärlden och inte ta del av mitt eviga tjat om saker som måste göras. Jag vet inte hur jag ska kunna förklara, för alla vet inte hur det har varit och hur det är nu. Vi hade det jobbigt. Riktigt jobbigt och det fanns liksom ingen framtid tillsammans. Nu ser jag det. En ljus framtid. Jag ser min enplansvilla, en bit utanför stan, nästan på landet, med staket runt trädgården där jag ser våra barn leka. En inglasad altan där vi tillbringar många kvällar både ensamma och med vänner, året runt. Jag ser Tira (För hon kommer leva så länge jag lever, det har jag bestämt) liggandes i skuggan med sin söndertuggade boll jämte sig och en kompis till henne, något yngre, busandes med barnen. Jag sitter med en kaffe i handen på trappan in till huset och Micke har vattenkrig med barnen och hunden istället för att vattna rabatten som jag bad honom göra. Jag kan inget annat än le och tycka att jag är lyckligast i världen. För det är precis så jag känner. Redan nu faktiskt, trotts att jag bor i lägenhet på andra våningen, utan barn, utan en kompis till Tira, utan en rabatt att vattna. Men jag är säker på att det är så det kommer bli och jag ska kämpa för att få det så. Micke du är min klippa. Du står ut med mig och kommer med kloka råd när jag behöver det. Du blir bara mer och mer lik en person som jag sett upp till i hela mitt liv; Min Pappa och jag vet att du kommer bli en lika underbar pappa till våra barn som han var för mig och mina syskon. Jag älskar dig.