De flesta vet redan men detta inlägg är för min egen skull, för att förstå och bearbeta, men alla får ju givetvis läsa.

Tajson, min lilla odåga, lever inte längre. 11 månader gammal slutade hans lilla hjärta slå den 16 April. Hela situationen var ohållbar för alla inblandande, inte minst för Tajson själv.

När jag hämtade hem honom den 28 december förra året var jag väl medveten om att han var en kennelhund och att han var ordentligt underviktig, en hunds revben och höften ska inte synas under några omständigheter när den är frisk. Uppfödaren hävdade att han var "så gott som" rumsren och att han åt bra. När jag tänker efter så borde jag vetat redan då att en hund som väger hälften av vad den ska väga äter inte som den ska. På vägen hem låg han i mitt knä, han var så liten och rädd men ändå modig på något sätt, han hade en glöd i ögonen som om han visste att han skulle få det bättre. Han var livrädd för Tira när de möttes första gången men blev snabbt bästa vänner. De problem som han hade ville jag inte riktigt se, för jag ville innerligt göra honom frisk. När vi kom hem visade det sig ganska snabbt att han var inte ens i närheten av att vara rumsren. Promenad var 3-4 timma, dagar och nätter följde. Ett ständigt vakande när vi var hos andra för när han blev rumsren hemma, ja då fortsatte han kissa inne hos andra. Han kunde inte vara själv, även om Tira var i samma rum, han skällde konstant. Han fick följa med mig överallt. Om jag skulle handla fick han sitta i bilen, för han kunde inte vara hemma, men även där skällde han konstant. Ständig på jakt efter hundvakt när jag skulle jobba, ett stressmoment för både mig, Tajson och Tira. Han ökade inte i vikt, utan gick ner ännu mer. Han var stressad jämt. Om han låg och vilade i soffan hade han hela pälsen full av stressmjäll och efter en 2 timmars promenad och bollsparkning tog den ändå lång tid innan han slappnade av, trots att han var trött och de andra hundarna sov.

Beslutet att avliva honom var otroligt tungt. Jag ville inte sälja honom till någon, där han kanske inte skulle få det lika bra som han har haft det hos mig, jag anser att han aldrig skulle kunna bli så lycklig som han var hos mig. Jag tror heller inte att han skulle klara av att flytta, det hade nog bara gjort honom värre. Jag fick tid för avlivning 18.20 den 16 april och jag grät hela dagen. Jag pussade på honom så mycket och ofta jag kunde och han fick leka med Daysie, massor. Hos veterinären ville jag inte följa med in och vara med när han somnade in, jag skulle inte klara av det. Veterinären berättade vad som skulle hända och sen bytte vi koppel. Hjärtat gjorde så ont och jag kramade om honom och viskade att jag älskar honom innan veterinären frågade om jag var redo. Jag kommer aldrig bli redo tänkte jag, men jag måste. Jag släppte ner honom på golvet och veterinären och Tajson gick iväg. Innan de gick ut ur rummet vände sig Tajson om och tittade på mig, och det kändes som att han sa hej då och att han var helt till freds med situationen. Det var sista gången jag såg Tajson.

Han kommer alltid ha en stor plats i mitt hjärta, min lilla bebis. Jag kommer aldrig glömma honom och alltid älska honom.

Tajson 110504-120416