Anledningen till att jag är vaken och inte får går och lägga mig är för att jag ska jobba imorgon natt. Och för att klara av det måste jag sova på dagen, och sover jag på natten kan jag inte sova på dagen och därför inte jobba. Inte så invecklat som det låter. Funderar på att lägga mig klockan 03.00, gå upp klockan 06.00 och ta en långpromenad med hundarna för att sen gå och lägga mig igen men jag är orolig för att jag inte ska kunna sova sen.

Just nu sitter jag och funderar hur min stora förebild gjorde. Pappa jobbade natt i flera år. Hur klarade han av att jobba på nätterna, sova få timmar på dagen när vi var i skolan och sen vara vaken till klockan 9 dagen efter? Om jag bara kunde få ringa honom och fråga. Bara ett enda litet samtal, där jag samtidigt kan slänga in att jag saknar honom, älskar honom och avgudar honom något enormt. Kanske man blir lite extra känslosam såhär på natten men nu känns det verkligen i hela hjärtat att han är borta. Kan han inte bara få komma tillbaka? Jag kan komma på mig själv ibland att jag inte har tänkt på pappa på flera dagar. Håller han på att försvinna från mitt minne? Hoppas inte det är så! Det FÅR inte vara så! Ibland får jag också känslan av att jag kanske känner efter och saknar honom lite för mycket. Kan man sakna en avliden förälder för mycket? Är det möjligt? Jag hoppas inte för då har jag nog fyllt den kvoten för längesedan....

Näe. Det får nog bli sängen 2-3 timmar ändå.