Det slog mig precis att i söndags var det 9 år sedan vi blev tillsammans. Startskottet på det liv jag lever idag. Det liv jag egentligen inte vill leva men som jag blivit tilldelad. Du hade mig som en liten fluga i ett spindelnät, alla runt omkring mig förstod att allt liv jag hade skulle sugas ur mig, sakta men säkert. Alla utom jag själv. Jag stod ut med mycket, mycket mer än att få allt liv utsuget ur kroppen; blåmärken, stress, rädsla, förnedring, ja listan kan göras lång. 9 år har gått men hur långt har jag kommit? Ibland känns det som att jag fortfarande står och stampar på ett och samma ställe. Vid ett vägskäl utan några skyltar. En sak som dock är säker är att jag känner mig starkare, men även min styrka sviktar vissa dagar. Jag är tränad till att lyda, tjäna och tillfredsställa andra, och helt glömma bort mig själv. Var det detta Du hade i tankarna när Du började ditt plundrar tåg? Kände Du kanske till och med någon form av njutning av att se mig lida och ha ont? 9 år har gått sedan det började och 6 år sedan det avslutades. En sak jag fortfarande undrar är vad jag gjorde för att förtjäna det? Var jag så ond som person att det inte gick att älska mig för den jag var utan var tvungen att brytas ner för att återuppbyggas till ett exemplar Du var nöjd med? Jag är fortfarande formad som en lerklump efter hur Du ville. Men än har jag inte varit inne i ugnen och kan därför bli någon annan. Snart är jag där jag vill vara.