Självmord.
Jag har faktiskt idag tänt ett ljus för alla dom som inte finns hos oss längre. Varesig det är medvetet eller omedvetet.
Igår eftermiddag kom jag av en händelse in på Flashback där en kille hade startat en tråd som hette Hängning.
Han började med att berätta att han skulle hänga sig och att han ville dela med sig av händelsen på internet, alltså den som ville kolla på honom när han gjorde det behövde bara klicka sig in på en sida så fick dom följa hela händelseförloppet. Många inne på Flashback trodde honom inte och synade honom genom att puscha lite extra, det höll på i några minuter tills han skriver och jag citerar: " Börjar känna att jag håller på och ändra mig om jag vill ta livet av mig, så jag får skynda på mig lite...". När han tillslut slutade skriva blev folk lite nervösa och undrade om han verkligen hade skridit till verket, vilket det visade sig att han hade gjort. Många hade gått in på sidan och kollat för att se om han verkligen gjorde det. Till slut började dom ta reda på IP adress för att kunna få veta adressen så dom kan ringa polisen. Efter 55 minuter kommer polisen och det får man också se på bilderna.
Jag kan erkänna att jag blev nyfiken och kollade på bilderna, vilket jag ångrar idag. Det var inte alls någonting jag vill komma ihåg men för att stilla nyfikenheten.
Många tycker att det är fegt och egoistiskt med självmord, vilket jag kan hålla med om till viss del. Många tycker att det är elakt mot barnen om man har några. Men jag kan tycka att hellre barnen har en förälder som är död än en som inte mår bra och kanske inte kan ta hand om dom för det.
Jag kan tycka att det är orättvist att dom som inte vill leva får välja själva om dom vill dö, medans vissa ex. min pappa som verkligen ville leva inte fick göra det. Förstår ni hur jag menar?
Hur tänker man då när man gör det inför många åskådare via internet? Gör man det för att man är trött på sitt liv eller för att man vill ha uppmärksamhet? För just denna händelsen tror jag kommer vara ihågkommen en lång tid framöver. Jag vet inte riktigt hur jag ska skriva och uttrycka mig för att undvika att trampa någon på tårna för det är inte det jag vill, som sagt tidigare.
Kan man jämföra denna händelsen med avrättningarna i USA? Egentligen så är ju ända skillnaden att det är Staten som bestämt att den människan ska dö och inte den själv.
En annan del av mig tycker att man ska själv få välja huruvida man vill leva eller inte. Man väljer inte att födas, så därför bör man få välja om man vill dö. Jag märker att ju mer jag tänker på det så går mina tankar isär och jag pratar lite emot mig själv. Så det är väl bäst jag avslutar nu.
Mitt ljus för alla som lämnat oss kommer stå kvar tills det slocknar själv. Jag hoppas att ni alla finner frid.
De där om killen. Jag av misstag råkade se denna video. Vilket var fruktansvärt. Jag satt vid datan och var helt stel. Kunde inte göra något, såg ALLT. Fy alltså de var så vidrigt. Jag satt lixom helt stel framför datan och kunde inte flytta på den. Då fick jag upp en hel del andra bilder i huvudet om hur det kunde sätt ut för en annan person. Inget kul. Vidrig video hade jag vetat att det var videon på hela händelsen så hade jag aldrig tittat. Mår ruskigt dåligt pga detta. Fy säger jag bara.
Jo, jag har hört talas om den där killen men jag kollade aldrig upp det, så feg är jag.
Det där med självmord, jag håller med dig. MEN barnen kan fara illa av det senare. Bibbis farfar tog livet av sig när Bibbis pappa var 11 år medan hans bror var 13. Bibbis farfar hängde sig ute i verkstaden och det var Bibbis farmor som hittade honom. Hon blev så chockad så hon ringde efter sin syster som då ringde ambulansen. Vad hade hänt om barnen hade hittat honom? Bibbis farmor förlät honom aldrig och tyckte att han var ett svin som bara gick iväg och hängde sig och lämnade henne där ensam med 2 söner. Det tog flera år innan hon kunde komma över chocken och förlåta honom. Det har hänt massa saker med hans söner (Bibbis pappa och farbror) pga deras uppväxt utan en pappa. Bibbis pappa blev nästan tungt kriminell medan hennes farbror började supa allt mer och mer och började sabba kyrkogården pga besvikelse medan deras stackars mamma stod där maktlös. Men sen så kom det en dag och allt blev genast bättre. Mamman blir kär för första gången på 9 år, Bibbi föddes, hennes farbror slutade supa och idag är allt frid och fröjd. De har en styvpappa som de respekterar och gillar. Det kan hända att de pratar om goda minnen om deras pappa men de tycker fortfarande att hans självmord var förbaskat onödigt och egoistiskt.
Nu menar jag förstått inte ALLA barn kan fara illa av det. Men det här är min närmsta erfarenhet av självmord. Bibbi vet inte om att hennes "farfar" inte är hennes biologiska. Hon tror att han är hennes riktiga farfar och hon blir nyfiken på vem gubben på kortet i min brudkista är men jag har LOVAT hennes pappa att aldrig berätta om hennes biologiska pappa innan han fått göra det. Det är han själv som ska få berätta det. Först skulle han vänta tills hon blev 4. Sen 6. Nu är hon 7 år och han klarar fortfarande inte av det. Men den tiden kommer. Än så länge vet inte Bibbi om någonting om hennes biologiska farfar. Hon vet inte om att min fina brudkista i sovrummet är ihopsnickrad av en 15åring på 50talet - nämligen hennes biologiska farfar. De skulle kasta den men jag räddade den till slut och renoverade den. För Bibbis skull. Den dagen hon får veta om sin biologiska farfar så överlämnar jag kistan till henne. Den sista minnet som finns kvar efter honom. Allt annat är bortkastat. Det enda som finns annars kvar är foton. Så vissa blir knäckta, för alltid.
Nu går jag ifrån ämnet lite men; Jag växte upp i tron om att den jag kallar farmor var min biologiska farmor men fick av en olyckshändelse veta att min pappa hade en annan mamma. En mamma som dött av spritförgiftning när min pappa var 19 år. Jag kände sån otrolig ilska gentemot mina föräldrar som inte berättat för mig och hon jag kallade farmor för i mina ögon hade hon lurat mig. Jag var i Bibbi's ålder när jag fick veta och det kan fortfarande gör mig väldigt arg att jag inte fick veta tidigare. Mina föräldrar ville "skydda" mig från min alkoholiserade biologiska farmor som inte fanns längre. Samma sak när jag i vuxen ålder fick veta att min farfar är alkoholist. Jag hade under hela min barndom trott att min farfar naturligt luktar svett och bakfylla. Det jag vill få fram är att vänta inte för länge med att berätta för Bibbi för att ni vill att hon ska vara mogen och redo för det. Det är bättre att berätta tidigare så hon får växa med tanken och så riskeras inte hennes och hennes "farfars" realtion, så som min och min "farmors" relation gjorde. Den blev givetvis bra igen men jag har alltid sett henne på ett annat sätt efter att jag fick veta.
Precis, det är därför jag påminner Robert då och då om att han måste berätta för man kan inte vänta för länge. Jag vill inte att hon ska bli förbannad på honom och sen på mig, jag som bara hållt mitt löfte. Jag vill inte bryta mitt löfte men funderar på att ställa honom en ultimatum och fixar han inte det så får jag eller hennes farmor berätta sanningen. Så är det bara.
Tråkigt att du fick uppleva det där på ett sätt som sårade dig. Visst är det en anledning till att du har lite svårt med tillit på andra människor eller litar du helt blint på människor? En intressefråga bara så jag kan använda det emot Robert.
Just den händelsen fick mig att bli lite mer reserverad mot människor, sen är det så otroligt mycket annat som satt min tillit till människor på spel, men det satte helt klart grunden. Jag kände att jag vart sviken av dom jag älskar mest, så varför skulle då inte okända människor svika mig? Ärlighet är det viktigaste i alla relationer och det får man inte leka med, för tillit är något av det svåraste att bygga upp igen.
Tack för att du berättade för mig, Anna! Det betyder väldigt mycket för mig. Jag ska ta itu det här med Robert så fort som möjligt för Bibbis skull. Det som har påverkat dig kan påverka Bibbi på samma sätt och jag vill inte vara orsaken till det men tyvärr kommer jag få ta den smällen då jag höll ett löfte. Eller. Ska jag berätta för henne själv om det visar sig att det kommer ändå ta långt tid innan Robert vågar säga som det är? Det kanske blir enklare om jag berättar? Vad fan... Vad ska jag göra??? Han kan inte bli sur på mig om jag bryter mitt löfte för vår dotters skull, det här påverkar henne som människa! Help me Anna.
Jag tycker absolut att du ska prata med Robert om det, i värsta fall kan det bli så att Bibbi blir arg på Robert för att han inte berättade, ni kanske kan vara med båda två? Det viktigaste är att Bibbi får veta och själv förstå vad det är som sagts till henne. Alla reagerar olika. Det kan ju vara så att hon tar det på ett bättre sätt eftersom hon har en mormor som är död. Hon kan relatera till det och förstå vad det handlar om att vara död. Det hade inte jag när jag fick veta. För mig var döden något helt nytt. Prata med Robert och försök få en överenskommelse, jag tror det hade gynnat Robert också att kunna prata med sin dotter om hans pappa. Kanske få en annan insikt i det hela, kanske kunna förlåta. Man får de rakaste och ärligaste svaren av barn, och det kanske skulle få hans attityd till det hela att mjukna lite om han får höra Bibbis åsikt?
Ja, precis. Bibbi ska till honom i helgen (förhoppningsvis) och jag ska prata med honom under veckan om han kan ta det här med henne redan då. Det finns inga anledningar till att skjuta upp det ännu mer, hon har väntat för länge på sanningen även hon varit omedveten om det. Tack Anna, att du visade att det här kan vara värre än vad man trott. Man vill ju beskydda sina barn men ibland kan det gå fel.
Massa kramar ♥
Jag har ju inga egna barn och kan därför inte sitta och predika över vad som är rätt eller fel. Men vad jag märkt av är att många föräldrar skyddar sina barn mot sanningen och verkligheten, när dom blir stora sen kommer ju sanningen och verkligheten slå dom med en knytnäve i ansiktet. Ibland kanske det inte är det bästa att skydda barn mot sånt som gör ont. Livet gör ont och till en viss gräns måste man bli "bränd" även när man är liten. Jag är bara glad att jag med hjälp av mina erfarenheter av livet kan få andra att tänka annorlunda och kanske till och med hjälpa till <3
(L)
jag trodde oxå att det skulle bli världens tjafs här om självmord men shit så fel man hade. Men ändå intressant att man blir mer påhoppad när man skriver om amstaff hundar och kamphundar än självmord! Eller om SD och negrer. Eller om storknullare och oskulder. Fan, vad läsare kan vara trista... ;)
