Jag vart så tagen när jag läste det så jag bara grät. Jag fick inte fram ett ord. Det stod helt still i huvudet.

Jag blev så rörd av hennes ord. Dom kom verkligen från hjärtat.

Det som gjorde mest ont i mitt hjärta var hennes ord om hur jag lämnade henne ensam i 2.5 år. Jag har aldrig sett det som att hon, eller någon av mina syskon, har påverkats så av min situation. Det som hände då hände ju mig och ska därför inte överföras till någon annan. Ingen ska få lida för min dumhet. Jag kan leva med vetskapen om att jag har blivit skadad av det men att veta att jag har skadat någon i min familj genom att handla dumt det tär på mig. Jag har aldrig ångrat det alls, för jag har intalat mig själv att det har format mig till den jag är idag. Fram tills nu. Jag ångrar innerligt allt ont jag varit med om, för det har påverkat mina syskon och mina föräldrar.

Malin, Malin. Underbara, vackra Malin. Vi har våra olikheter och duster ibland men vi är så otroligt lika.

Jag älskar att ha dig för mig själv hemma hos mig. För jag får se den riktiga Malin. Inte den tjejen med den hårda ytan som du gärna visar. Jag får se din mjuka och sårbara sida. Vi har våra djupa samtal och förstår varandra. Jag är så otroligt stolt över dig så det finns inte ord!

Jag är fortfarande mållös över det du skrev. Det har liksom inte riktigt sjunkit in ännu.

Men jag vill att du ska veta att jag älskar dig. Mer än någonting annat i världen älskar jag mina syskon och mina föräldrar och lilla Ella. Ni är verkligen mitt allt.

Och var gäller den ekonomiska biten så klarar jag mig alltid. Det har jag alltid gjort och kommer alltid att göra.