Det slog mig nyss att idag är det 3 år sedan jag pratade med min älskade Pappa senast. Eller pratade och pratade. Det var i ett smärtgenombrott, eftersom han hölls sovande de sista dygnen vaknade han till lite när sömnmedlet släpte och han började känna smärta igen. Han började fäkta med armarna och försökte sätta sig upp. Jag och Tisse var ensama hos honom för mamma pratade med hans läkare. Jag minns så tydligt ångesten och smärtan i hans ögon när han öppnade dom och tittade på mig. Det sista jag någonsin sa till min Pappa var: Jag älskar dig.
Jag är så otroligt glad över att jag han säga det till honom och det kom direkt från hjärtat. Det gör så ont i mig när jag tänker på att jag aldrig får träffa honom igen. Aldrig någonsin mer.
På söndag är det 3 år sedan han lämnade oss. 3 år sedan den jävla cancern ännu en gång vann och tog en älskad människas liv helt hänsynslöst.

Jag älskar och saknar dig Pappa! Jag älskar de nätter när vi möts i mina drömmar. Vilken skepnad du än är i så vet jag att du finns hos mig när jag drömmer om dig. Jag önskar bara att jag kunde få krama om dig en gång till. Höra din röst när jag ringer hem. Ditt harklande innan du säger: "Andréasson". Igår när jag fick veta att jag fått jobb ringde jag till mamma direkt och när jag hade lagt på med henne tog jag upp telefonen igen för att jag skulle ringa till dig men hejdade mig när jag hade börjat slå in numret. Hur länge ska det hålla på? Det har hänt vid flera tillfällen att jag tänkt ringa dig. Det är som att hjärnan inte är riktigt med på att du är död. Död, kommer aldrig mer tillbaka. Ge mig en dag till med dig! En dag då jag kan få ungås med dig och göra Smygebus. Åh vad jag saknar Smygebus även om jag hatade när du gjorde det när jag var liten. Eller det fanns en viss hatkärlek till Smygebus. JAG SAKNAR ALLT MED DIG! Snälla kan inte alla bara hoppa fram bakom en dörr och säga: "Surprice" och säga att allting var ett skämt och så bakom dom står du med ditt underbara leende. Kom tillbaka till mig! Jag behöver dig!