När jag umgås med en kompis gör jag det ofta och intensivt. Risken då finns att man sliter ut sina kompisar och tröttnar på dom. Tyvärr. Jag har hellre få men nära vänner än många ytliga.

En kompis som jag alltid kommer hålla varmt om hjärtat är Marie. Hon kallades för Marre och vi var otroligt lika så vi kunde lura i folk att vi var tvillingar. Historien hade varit självklar från början: Våra föräldrar skildes när vi var små och jag flyttade med pappa och hon bodde kvar med mamma. Som hämtat ur "Föräldrafällan" fast vi visste om varandra.
Vi hittade alltid på massa saker och jag följde ofta med till deras husvagn på Getterön utanför Varberg. Det blev min tillflyktsort på sommaren. Dom åkte alltid på semester till Cypern, varje höst, och jag kommer så väl ihåg hur abundsjuk jag var att inte min dåliga familj kunde ta med hela familjen på semester. Till slut var det bara jag i hela klassen som aldrig varit utomlands. Nu förstår jag ju att det är en liten skillnad på en familj med 2 barn, som Marres familj, och en med 7 barn, som våran familj.

Emma. Min älskade Pumpe! Henne träffade jag första gången 2000 tror jag. Eller om det var -99. Hur som haver så gjorde vi allt tillsammans. I flera år. Jag var hemma hos henne varje dag. Åt hemma hos henne, sov hos henne. Hennes syskon blev mina syskon, och är på sätt och vis än idag. Hennes storasyster Maria, åh vad jag avgudade henne när vi båda gick på högstadiet. Hon kom till skolan i genomskinlig kjol och string. Hon var ju så häftig som vågade! Älskar hela den familjen högt idag! Långt över skyarna.
Emma var en av få som höll kontakten med mig under min tid med M.
Jag kommer ihåg hur hon vart helt till sig när jag visade mina blåmärken på kroppen och hon hämtade sin mamma. Även hon vart galen och drog fram digitalkameran och tog bilder. "Som bevis vid en anmälan".
Anmälan blev aldrig av men korten finns nog kvar på deras gamla dator. Som ett minne från ett helvete.

Carro. Eller Carrn som hon fick heta efter en felskrivning i ett sms till en herre som hon var lite tänd på.
Jag ler i hela kroppen när jag tänker på allt galet vi har gjort. När vi gick runt i Långås en sensommarnatt och kollade på stjärnorna och disskuterade huruvida kändisar skiter. Tro fan att dom gör det. Dom är ju också människor. Jag kommer så väl ihåg den natten. Jag hade fått min första pojkvän och var lyckligt ovetande om vad som komma skulle. Min älskade Carrn, snart 2 barns mamma. Var är våran lista? Jag tror inte att du skulle komma före mig om man gick efter den.

Vänner kan man aldrig få för många av egentligen. Men man ska vara noga med vilka man släpper in på livet.
Jag är så otroligt glad och tacksam för att just ni finns i mitt liv. Varesig vi pratar ofta eller inte så vet jag att n ibryr er om mig och jag bryr mig om er!
Mina älskade Falkenbergs vänner! Ni har gjort ett ärr, näe inte ett ärr; en krater i mitt hjärta! Och där kommer jag behålla er!

(Kommer ytterligare någon del i ämnet vänner. Jag har ju mina Linköpings älsklingar kvar samt min egen skåning, nyblivna i alla fall!)