Det har ju varit ganska mycket skriveri om min Pappa i min blogg. Det har ju sina anledningar men idag tänkte jag att jag ska tillägna ett inlägg till min Mamma, min klippa genom allt!
Jag vet inte hur vi som familj skulle klarat oss om det var mamma som dog och inte pappa. Det kanske låter lite elakt men jag tror inte att pappa skulle kalarat av allting så som mamma har gjort.

I 3 månader åkte min mamma fram och tillbaka mellan sjukhus och hem. Flera gånger varje dag. Hon vet aldrig av från någons sida när det var som tyngst och hon höll min pappa i handen när han gick bort. Det känns så otroligt skönt att veta att han inte var ensam när han tog sitt sista andetag utan han hade sällskap av någon han älskade högt.
Det kanske inte var så mycket "äktenskapskärlek" kvar mellan dom men dom älskade varandra ändå.

Den turbulenta tiden efter pappas bortgång märktes en tydlig förändring på min mamma men hon var ändå stark och otroligt klar i huvudet. På boupptäckningen några dagar efter hade hon alla papper klara och allt var redo. Vi satt till och med och kollade på kistor och gravstenar innan pappa ens hade dött. Vi lyssnade efter musik som skulle spelas på begravningen. För en del kanske det låter konstigt men vi visste ju att pappa skulle dö och ville att han skulle få det väl planerat och det finaste vi kunde ge honom.

Min mamma är min mentor. Hon är den jag vänder mig till när allting knakar och hon får mig alltid på fötter igen.
Med bara några få ord får hon mig att känna mig viktig och betydelsefull. Jag har varit så otroligt elak mot mamma.
Jag har ljugit, varit fysiskt och psykiskt elak men hon har ändå alltid funnits vid min sida.
Vi kan prata om precis allt. När jag har varit gravid har jag berättat det, kanske inte direkt men det har kommit fram i alla fall. Senaste gången fick hon veta det dagen efter aborten. Men jag tror att hon vart glad över att få veta i alla fall. Hennes största skräck är att bli som mormor. Ensam och bitter. Hon har alltid sagt att om hon blir som henne så får vi skjuta henne. Men jag tänker inte springa till första bästa vapenaffär för jag har inga tvivel om att mamma aldrig kommer bli som henne. Hon kommer inte bli ensam, hon har ju alla oss och vi älskar henne.

När jag pratade med min syster idag om vår rädsla över att förlora våran mamma också sa jag till henne:
Våran mamma är gjord av järn! Hon skulle inte ens dö om ett tåg körde över henne! Så mycket skulle hon kämpa för att stanna hos oss
Och det känns verkligen så. Hon är den starkaste människa jag känner.

Att fira sin mamma på mors dag tycker jag känns lite komersiellt. Jag tycker att en mamma som man älskar ska firas varje dag och veta att hon är speciell för att hon är din mamma. Och hon ska veta att man är stolt över henne.

Så, Min mamma, vackraste kvinnan jag vet: Du är otroligt speciell för mig! Jag älskar dig!