Jag har funderat lite på det här med ens "liv kärlek".
Det finns ju ingenting som kan garantera att den du är tillsammans med just nu är ditt livs kärlek.
Jag kan ju lugnt säga att Rille inte var mitt livs kärlek, då hade det ju inte tagit slut mellan oss.
Martin, som jag var förlovad med, var det absolut inte, och tur är väl det.
Nu är jag tillsammans med Tom, och han är inte heller mitt livs kärlek, hur illa det än låter så är han inte det. Han är min största kärlek för stunden, huruvida han är mitt livs kärlek vet jag inte förrän jag står vid livets slut, och jag har bara levt 22 år av mitt liv. Jag har ändrat min syn på livet ganska mycket den senaste tiden. Jag vill inte gifta mig. Varför ge ett löfte inför massa folk och en gubbe med konstig krage om evig trohet, när jag kan lova det i soffan en söndags eftermiddag iklädd mina mysbyxor? En ring som växlas mellan parterna utan ett jippo som ger vanliga svenskar en anledning att dricka, det är någonting jag kan gå med på. Men inte med vit klänning i kyrkan, jag tror ju inte ens på Gud.

Jag är inte ute efter att hitta den som jag ska leva hela livet med, inte just nu i alla fall. Jag är ute efter den jag trivs bäst med just nu, för stunden, och nu är det Tom. Sen vet man inte vad som händer. Så är det.

En tanke jag har haft ett tag som jag ville dela med mig till er för att se era synpunkter på det hela med äktenskap och ens livs kärlek.