Åh vad jag älskar att vara i Falkenberg men samtidigt hatar jag det. Jag hatar allt som har hänt här men samtidigt är jag glad för att det har hänt,för att jag har vuxit som person.
Åkte upp till pappa i förmiddags, det jobbigaste besöker hittills. Alla spärrar lossnade och jag grät. Föll ihop på marken och bara grät och skakade. Har aldrig reagerat så innan men jag antar att verkligheten äntligen har kommit ikapp mig. 
Var i stan med Brorsan, Ella och Maria med. Vi tjejer busade runt på gallerian, mest för Ellas skull, medans Brorsan var inne på apoteket. Sen blev det en sväng till Hemmakväll och sen åkte jag och Maria till Goggo, som blev överlycklig för att Tira var med. Åkte hem, åt middag hos Olle, hastade iväg in till stan igen för att lämna Maria som ska på krogrunda med laget ikväll, där hände det.....

Jag gjorde något som inte är bra för min egen hälsa men jag kunde inte styra därifrån. Bilen gick som med autopilot.
Jag blev på något konstigt vis exalterad, fick en klump i magen och till sist blev jag ledsen, för det var inte som det brukade, det var tomt. Jag kände att paniken började komma krypande och jag fick en känsla av att jag var tvungen att åka hem, till Linköping. Jag är inte trygg här längre. Jag var tvungen att stanna bilen för att lugna ner mig och samla mina tankar. Jag kan visst stanna här! Mitt förflutna kan inte göra mig ett dugg. Jag är starkare nu är då. Jag äger historien. Så fuck off och kyss mig i röven!

Får se om det kanske blir en sväng in till stan ikväll, nykter dock eftersom jag, som alltid när jag är nere, är fyllechaffis åt allt och alla. Men vad gör man inte för att få umgås med sina nära och kära?