4 månader har gått. 4 konstiga, overkliga månader. 4 månader utan att ha fått prata med eller krama om dig.
4 månader av sorg, smärta och saknad.
Jag har så svårt för att förstå att det är 4 månader sedan ditt hjärta slog för sista gången, som du tog ditt sista andetag. Det är 4 månader sedan hela familjen var samlad för sista gången. Ibland när jag blundar är jag tillbaka när vi satt i ditt rum på sjukhuset, du andades inte. Du bara låg där på sängen.
Jag kommer så väl ihåg hur Maria satt vid ditt huvud, hon grät och klappade din panna. Hur Daniel satt i soffan jämte mamma och bara grät. Han såg så liten ut, så förtvivlad, så oförstående om vad som hade hänt. Åsa var precis likadan. Hon bara satt och grät. Niklas, åh min älskade storebror som aldrig vill visa sig svag, han grät. Ja, hur skulle man inte kunna gråta när någonting så orättvist och oförutsägbart har hänt. Mattias, herrn i huset, han var precis som Niklas. Lilla Malin hon satt i fotöljen och bara tittade och grät. Älskade Mamma, du var med under sista andetaget. Jag tror inte du var medveten om vad som hade hänt. Jag tror att du var så inne i att vi skulle få se honom att du inte hann reagera på att vi var där just då.

Jag kommer ihåg första natten utan dig. Allting var så konstigt. Du hade inte sovit hemma på flera veckor, men nu var det annorlunda. Nu visste vi alla att du inte andades längre. Jag låg och försökte känna dig. Jag ville verkligen att du skulle vara hos oss just då. Var du det?

Du har hjälpt mig att bli den jag är idag. Du har format mig och hjälpt mig se skillnad på rätt och fel. Du har en ovärderlig plats i mitt hjärta. En plats som alltid kommer tillhöra dig!

Jag minns, med ett leende på läpparna, alla saker vi gjorde när jag var liten. Hur betydelsefull du var, inte bara för dina egna barn, utan alla kompisar med! Jag tror inte att det finns någon med så stort hjärta som ditt!
Mamma berättade ju att hjärtat slog en bra stund efter sista andetaget. Så det måste ha varit stort och kraftfullt.

Hur jag än vill ändra tiden kommer jag aldrig kunna det. Hur mycket jag än skriker och drar mitt hår kommer du aldrig tillbaka. Ibland längtar jag så otroligt till den dagen jag dör, bara för att få träffa dig igen.
Hur mycket folk än säger: "Det löser dig med tiden" och "Det kommer bli bättre" känns det som om dom har fel. Livet går vidare, vi blir äldre, men det kommer aldrig bli så bra som det var. Det är omöjligt utan dig!

Jag vill tacka för allting du gjort för mig!
Jag vill att du ska veta att jag Älskar dig, vad som än händer!





          Min Älskade Pappa
            601023 - 070613