När jag var liten var det så extremt att jag inte kunde sova. Jag skrek och skrek och ville bara springa, springa ifrån döden och allt vad de innebär. Jag tror att det är det ovissa över vad som kommer att hända som gör mig så rädd. Jag är rädd att flera miljoner år ska gå utan att jag får vara med. Nu när jag skriver om det känner jag hur det kryper i hela kroppen och jag vill bara avsluta. När jag sover hos någon är det nästan inga problem alls. Jag har aldrig fått en dödsångest attack när jag har sovit med Micke, som tur är. Jag får det nästan varje natt när jag är och hälsar på hemma hos mamma, och då kan det hända även om någon sover jämte mig. När jag är själv i Skänninge händer det nästan varje kväll. Det tar mycket på kroppen och jag blir extremt trött efter en attack. Jag brukar kunna känna av att det är en attack på väg och då brukar jag ta en attarax i förebyggande syfte eller så gör jag någonting som skingrar mina tankar.

Sen är jag givetvis otroligt rädd för att någon av mina nära och kära ska försvinna från mig. Att pappa försvann gjorde den rädslan större. Man tror ju alltid att sånt händer inte mig, men i och med det har jag slutat ta saker för givet.