Ett av alla speciella ögonblick som kommer att föralltid finnas i mitt minne är från när jag var gravid andra gången.
Det var dagen innan jag skulle göra abort, eller rättare sagt natten innan. Jag och Rille låg och sov, eller försökte i alla fall. Jag hade fått 3 tabletter jag skulle ta innan jag gick och la mig för att förlossningsarbetet skulle börja, jag hade gått ganska långt och var i veckan 15-16, eftersom vi inte skulle behålla bebisen så hade jag ingen direkt koll men jag vet att jag hade gått längre än vecka 13. Natten innan aborten vaknade jag efter att ha sovit en kort stund och hade otroligt ont i magen, jag fick släpa mig till toaletten för jag kunde inte stå rakt. Väl på toaletten kände jag någonting konstigt och kände att någonting liksom rann ur mig. Jag blev förtvivlad och ställde mig upp för att kolla vad det var för något och där ligger en blodklump men jag kunde tydligt urskilja siluetten av en liten liten människa. 2 små armar, 2 små ben och ett huvud som var för stort för kroppen. Jag föll ihop på golvet och grät. Jag skakade och grät och tittade ner i toaletten. För en sekund ville jag ta upp mitt barn, trots att det var så litet och hålla det mot min kropp, trösta det som en mamma skulle ha gjort om ens barn var sjukt. Men jag hejdade mig i sista sekunden och blev helt stilla. Spola. Ska jag spola ner min bebis? Jag började gråta ännu en gång för jag ville inte spola ner min bebis i toaletten, hade jag något annat val? Jag började vanka av och ann gråtandes, jag grät ohejdad och det är ett under att Rille inte vaknade av det. Efter en stund som kändes som en evighet gick jag in på toaletten, blundandes och spolade. Min bebis försvann. Jag skäms så för det jag gjort men vad skulle jag göra? Jag känner sån skuld och ångest gentemot mitt barn, att jag handlade så.
Jag gick tillbaka till sängen och la mig jämte Rille och fortsatte gråta. Han vaknade efter en stund och frågade mig vad som hade hänt och det tog tid för mig att förklara vad som hade hänt och det blev helt tyst. Vi kramades och jag kände mig helt tom.

Väl på sjukhuset sen berättade jag vad som hänt och läkaren förklarade att det inte var ovanligt men han ville ändå kolla hur det egentligen låg till och efter ingreppet och jag hade vaknat upp igen förklarade han att det var mitt barn jag hade sett några timmar tidigare och han hade bara behövt ta bort lite "bihang" under ingreppet.

Det ögonblicket gör ont i hela mig. Ett ögonblick jag alltid kommer få leva med.