9 år och vad har hänt?
Det slog mig precis att i söndags var det 9 år sedan vi blev tillsammans. Startskottet på det liv jag lever idag. Det liv jag egentligen inte vill leva men som jag blivit tilldelad. Du hade mig som en liten fluga i ett spindelnät, alla runt omkring mig förstod att allt liv jag hade skulle sugas ur mig, sakta men säkert. Alla utom jag själv. Jag stod ut med mycket, mycket mer än att få allt liv utsuget ur kroppen; blåmärken, stress, rädsla, förnedring, ja listan kan göras lång. 9 år har gått men hur långt har jag kommit? Ibland känns det som att jag fortfarande står och stampar på ett och samma ställe. Vid ett vägskäl utan några skyltar. En sak som dock är säker är att jag känner mig starkare, men även min styrka sviktar vissa dagar. Jag är tränad till att lyda, tjäna och tillfredsställa andra, och helt glömma bort mig själv. Var det detta Du hade i tankarna när Du började ditt plundrar tåg? Kände Du kanske till och med någon form av njutning av att se mig lida och ha ont?
9 år har gått sedan det började och 6 år sedan det avslutades. En sak jag fortfarande undrar är vad jag gjorde för att förtjäna det? Var jag så ond som person att det inte gick att älska mig för den jag var utan var tvungen att brytas ner för att återuppbyggas till ett exemplar Du var nöjd med? Jag är fortfarande formad som en lerklump efter hur Du ville. Men än har jag inte varit inne i ugnen och kan därför bli någon annan. Snart är jag där jag vill vara.
Sjuk, plugga och missförstånd.
Jaha. Jag har gått och blivit sjuk :(
Åkte hem från jobbet i onsdags, klarade inte av att vara kvar. Åkte även om jag inte mådde riktigt 100, tänkte ju att det kanske går över och bättre att försöka än att inte göra det.
Mådde inte riktigt 100 igår heller så jag ringde till avdelningen jag skulle vara på idag för att meddela att jag inte kommer men jag kom inte fram på telefonen på över 1 timma. Det var ingen som svarade trots att signalerna gick fram så jag ringde en annan avdelning för att be dom säga till att jag är sjuk. Sagt och gjort. Känns bättre att ringa dagen innan när man vet att man inte mår bra, än att ringa samma morgon, så de har lite tid på sig att få in nytt folk. Men likt förbannat ringde mobilen kl 07.17 imorse och en super arg arbetskamrat undrar vart jag har tagit vägen. Jag förklarade att jag är sjuk och att jag ringde igår och sa att jag inte kommer. Då har det blivit någon miss i kommunikationen och dom har skrivit upp att jag är frisk. Hur kan man missa att någon säger "jag mår skit och kommer inte kunna jobba imorgon" och "jag är frisk och kommer imorgon"? Känns ju skit att jag får ta skiten trots att jag gjorde det jag skulle och ringde och sjukanmälde mig flera timmar innan mitt pass skulle börja.
Så nu sitter jag här hemma, med en mage som krånglar, en hals som gör ont och ett huvud som känns tyngre än en elefant. Jag har egentligen inte tid att vara sjuk. Har så mycket som måste fixas. Måste göra 3 IG-prövningar på 3 veckor så jag får godkänt i mina ämnen. Tur att jag får lön nu i 2 månader så jag hinner ordna upp detta innan det blir knas med studiebidrag och annat. Det är ju bara 1 termin kvar och det är otroligt skönt!
Så nu har jag inte tid att sitta här med. Datorkunskap, Etik och Livsfrågor och Social omsorg ropar på mig.
Inte helt perfekt.
Jag är inte alltid glad, även om ytan kanske säger något annat.
Jag gör ofta saker som jag inte vill, för att glädja och behaga andra.
Jag sviker, irriterar och gör folk arga, utan att egentligen vilja att det ska bli så.
Jag hatar att se mig själv i spegeln, för jag hatar det jag ser.
Jag avskyr egentligen att bli omtyck, för enligt mig är jag inte värd det.
Jag längtar efter att komma tillfreds med mig själv och förstå varför jag är som jag är.
Stå ut med mig, och tyck om mig och respektera mig även om jag har fel och brister.
Hjälp mig att hitta MIG, den jag varit men tappar bort ibland.
Jag är förvirrad och vet varken ut eller in.
Älska mig mest, när jag förtjänar det minst, då behöver jag det som mest.
Hösten är på ingång.
