Igår låg jag med migrän hela dagen, därför blev det inget inlägg så jag hoppas ni har överseende med det.

Min bästa vän. Ja ni, vem är min bästa vän?
Jag har inte så många vänner, utan jag har få vänner som betyder mycket som jag tar vara på.
Tyvärr har det väl blivit så den sista tiden att många som jag har räknat som väldigt bra vänner har glidit bort lite, saker har kommit emellan och jag känner att jag är i den åldern nu att jag inte orkar springa efter folk.

Mulla är en av mina bästa vänner.
Det kan gå flera veckor, ibland månader, innan vi pratar eller träffas, men ändå känns det som att det var senast igår vi pratade. Ingen av oss stör sig på att det är så utan vi trivs ganska bra med det. Vi vet att vi finns där för varandra vad det än gäller även om vi inte har pratat med varandra på länge. Vi har ett speciellt band till varandra tack vare våra änglaföräldrar. Det är ett band som är omöjligt att bryta och som är otroligt viktigt. Jag kan ringa till henna och prata av mig om pappa när jag behöver det och hon kan ringa till mig när hon behöver prata av sig om sin mamma eller behöver svar på frågor, vilket har hänt ofta, och jag svarar så gott jag kan. Vi utbyter mycket intelektuellt med varandra och det är skönt att ha någon som orkar lyssna på ens sorjetankar.

Elin är en annan av mina bästa vänner.
Elin, Felin. Den första jag lärde känna här uppe, hon är ju Rilles lillasyster så det blev ju ganska naturligt men vi utvecklade en vänskap som är starkare än det bandet vi hade först. Vi höll ihop även om inte jag och Rille gjorde det och Elin har funnits för mig när jag har varit ledsen, hon har puschat mig och även sagt ifrån när jag har gjort saker som inte är helt okej, för det behöver man ibland, en rejäl spark i arslet.
Elins svar är alltid raka och ärliga, för det är sån hon är. Hon slösar inte tid på att prata bakom någons rygg eller vara falsk och trevlig i sällskapet av någon hon inte tycker om. Det är en egenskap som jag gillar skarpt. Jag kan erkänna att jag är väldigt feg av mig, jag försöker vara folk till lags och har lätt att dölja vad jag själv tycker och tänker om saker för att jag inte vill att någon ska bli arg på mig eller tycka mindre om mig. Någonting som jag måste lära mig av Elin, att kunna säga vad jag tycker och tänker.

Det är två av mina bättre vänner. Dom vet att jag älskar dom och gör allt för att behålla dom, man ska vårda dom vänner man är rädd om. Vänskap är ömsesidigt. Man kan inte sitta hemma och undra varför ens vänner inte hör av sig för det är bådas "ansvar". Vänskap ska inte ses som ett ansvar utan som ömsesidig respekt. Man ska inte känna sig tvingad till någonting utan det ska flyta på bra.
Min mamma är också en av mina bästa vänner vilket jag är tacksam för med tanke på vilken relation vi hade för några år sedan. Våran vänskap har vuxit sig otroligt stark under de senaste 2-3 åren. Vilket jag tackar för.

Min dag började ganska tidigt för att vara jag, kl 09.00 ringde klockan och jag gick upp direkt faktiskt. Drog igång kaffet och gjorde iordning mig. Drack kaffet och rökte första cigaretten för dagen, fick en sån nikokick så jag fick lägga mig en stund. Sen tog jag en promenad med Tira och sen åkte jag in till stan för att göra min synundersökning, har ju varit illamående varje dag den senaste tiden och eftersom jag inte är gravid måste vara någonting annat. Synundersökningen tog 30 minuter och fick där veta att jag är långsynt och har brytningsfel. Jag som hade förväntat mig några läsglasögon att ha på när jag pluggade fick ju helt fel. Ska tydligen ha glasögon hela dagarna, så det är bara att lyda. Valde ut ett par fina svarta, ganska tjocka glasögonbågar. Sen valde jag till lite extra saker så allt som allt gick kalaset på 1490:-. Men det var skönt att få ett svar på mitt illamåendemysterium och att det fanns en lösning. Skulle kunna få linser men jag känner att jag vill vänja mig vid glasögon först, sen är jag inte så mycket för att stoppa in massa konstiga saker i ögonen, så det får vänta.

När jag kom hem blev det en till promenad med Tira, när den var klar la vi oss i soffan för lite mys, somnade nog en liten stund också tror jag. Städat undan och diskat lite i köket och badrummet. Ännu en promenad med Tira och sen fick hon mat. Har pluggat lite och nu sitter jag här och skriver. Dagen blir nog inte mycket mer spännande än så. Ska plugga lite och kolla på lite av mina favoritprogram sen. Annars nothing.
Om en vecka anländer mina glasögon och då tänkte jag lägga upp en bild så ni får se hur jag ser ut.

Vilken fråga.
Kärlek för mig är så otroligt många saker, det kan ta sig form på så måna olika sätt.
Kärlek i stort är för mig att tycka om någon. Det pirrar lite extra i magen när det handlar om kärlek mellan 2 partner.
Usch vilken svår fråga. Jag tror att jag har ganska svårt att visa kärlek, jag är nog ganska tillbakadragen när det gäller kärlekskänslor till en viss del.

Kärlek finns i alla förhållanden. Jag ser det som så att om du hatar någon så älskar du den människan också på något konstigt sätt. Hat och kärlek är så nära varandra känslomässigt.
Jag har varit med om mycket skit i mitt liv och har fått frågan många gånger; "Hatar du inte honom?"
Och mitt svar blir alltid detsamma: Nej. Jag känner absolut ingenting. Hatar man någon så finns det en känsla av kärlek till den också, tycker jag. Därför är jag likgiltig inför honom. Jag känner absolut ingenting.

Den största kärleken jag känner är gentemot min familj, den kärleken är obeskrivlig. Jag känner en annan sorts kärlek till mina kompisar och en sorts kärlek till Tira. Sen känner jag givetvis en speciell kärlek till Micke. En kärlek som jag inte riktigt än är redo att dela ut fullt ut. Det har att göra med att jag är så rädd för att bli sårad, för delar man ut kärlek så finns risken att man blir sårad på ett eller annat sätt.

(Julkalendern har pausat idag pga brist på historier. Ska läsa igenom dagböcker inatt för att kunna kompensera med 2 inlägg imorgon)

Idag har jag varit på 30-årskalas och frossat i mat kan jag meddela. Jag åt 2 sjukt stora bitar med smörgåstårta, mums. Sen blev det kaffe och elefanttårta. Ja, tårtan såg ut som en elegant, bild på den kommer när min dator kan lokalisera min mobil... 1 bit tårta vart det i alla fall.
Sen fick jag med mig både smörgåstårta och elefanttårta hem.. Så om jag helt plötsligt slutar skriva mina sanningar eller min julkalender någon dag så har jag avlidit av smörgåstårte frosseri.

(Dagens enorma matintag bidrar mycket till att jag mår illa just nu, jag är alltså INTE gravid)

Ett ämne som jag mer än gärna skriver om, mina älskade föräldrar. För att underlätta delar jag upp det och skriver ett stycke om varje förälder.

Mamma.
Min älskade mamma. Min, på senare år, bästa vän. Jag kan inte i ord förklara hur mycket hon betyder för mig och hur mycket hon faktiskt har hjälpt mig, inte bara ekonomiskt utan även själsligt i form av prat och stöttning.
Mamma är skilsmässobarn. Trots det hade hon en ganska trygg ekonomisk bakgrund. Hennes pappa var inte alltför närvarande utan brydde sig mer om sin nya tjejs barn, vilket jag tror tog otroligt mycket på mamma och hennes bror. Jag tror att min morfar försöker kompensera det idag men det funkar inte på mamma, vilket jag tycker är bra. Man ska inte komma flera årtionden efteråt och ångra sig. Mitt och mammas förhållande har varit väldigt spänt under mina tonår, men det är det väl hos de flesta tjejer och deras mammor? Min mamma är i mina ögon en otroligt smart, omtänksam och pålitlig människa. Hon är inte rädd för att säga vad hon tycker och det uppskattar jag hos henne.
Hennes 7 barn är hennes allt, det märks och hur mycket vi än tycker att hon väljer sin nya framför oss så är det inte så. Vi är som de flesta svenskar; märker bara när någonting är fel och uppmärksammar inte det vi faktiskt får.
Jag unnar henne allt gott, och vill att hon ska må bra, precis som hon önskar mig. Det är många gånger jag funderar på att flytta tillbaka till Falkenberg för att komma närmare min mamma. Det hade betytt så otroligt mycket för mig att bara kunna åka hem till mamma på en fika och stanna bara någon timma, det är någonting jag saknar otroligt mycket. Det går inte en dag utan att jag tänker på min mamma och saknar henne, trots att hon är i livet och jag har möjlighet att träffa henne. Jag älskar min mamma.

Pappa.
Min älskade pappa. Jag önskar så att jag kunde fått ha honom hos mig tills jag blev 100 år, men det fanns en högre uppgift för honom. Min pappa var maskrosbarn, det är en benämning på de barn som har 1 eller 2 missbrukande föräldrar. Min pappa hade 2 missbrukande föräldrar. Jag kan inte föreställa mig all elände han fick se och uppleva under sin uppväxt. Misshandel och våldtäkter var vardagsmat för honom. Det är beundransvärt hur han tog tag i sitt liv och inte använde sin uppväxt som en ursäkt till att bete sig illa, som tyvärr så otroligt många gör. Han tog den lilla erfarenhet av familjelivet han hade och gjorde det till sitt eget, han lärde sig någonting nytt varje dag och jag är så otroligt stolt över att kunna kalla honom min pappa. Hade han kunnat hade han plockat ner alla stjärnor och månen till sina barn. Det är inte utan att jag sitter med tårar i ögonen när jag tänker på min pappa nu när jag skriver. Att han rycktes ifrån oss så snabbt är det värsta som hänt mig. Han fick diagnosen bukspottskörtelcancer 24 April 2007 och trots att oddsen var otroligt dåliga för att han skulle överleva, bara 5% som insjuknar i den sortens cancer lever i upp till 5 år efter att det har insjuknat, var han beredd att kämpa. 9 Juni fick jag det värsta besked jag fått någonsin; min pappa skulle dö, det var ingen fråga om månader nu, utan om dagar. Hela hans sjukdomshistoria gick så fort att jag inte han tänka efter, men jag upptäckte att jag hade tagit min pappa förgivet. Jag började ta vara på de sista dagarna jag fick med honom men ändå fick jag inte tillräckligt med tid. Kan man någonsin på tillräckligt med tid med någon som ska dö? Den 13 Juni 2007 lämnade han oss, fru, 7 barn och 1 barnbarn. Pappa kommer alltid vara min Kung. Den människa av det manliga könet som jag kommer älskar mest, ingen kommer kunna ta min pappas plats i hjärtat.

Min första kärlek.
Ja, nu är ju frågan om det är den första kärleken jag kommer ihåg eller den jag har fått berättad för mig. Det är ju klart roligare att få läsa om den jag kommer ihåg, den är faktiskt ganska söt om jag får säga det själv.

Jag gick på ett dagis som var knutet till mammas jobb på Falcon, numera Carlsberg, eller jag tror det var knutet till det i alla fall, det låg precis jämte. Jag var äldst på dagis, jag gick där tills jag var 6 år och skulle börja lekis (från och till i alla fall, mamma födde ju lite barn emellanåt)
Där fanns en kille som var några månader yngre än jag, Christopher, och han var så snygg, och som tur är blev mina känslor besvarade. På trädgården på dagis hade dom en stor jordkällare med "utsikt" över silosarna som finns på Falcons område. Jag och Christopher brukade sitta där varje rast och prata om våran framtid. Vi pussades ofta och mycket och om jag inte minns helt fel så sa vi ofta att vi älskade varandra, för det gjorde vi, så som bara barn kan. Vi brukade prata om att vi båda skulle jobba på Carlsberg när han blev stora och våra barn skulle gå på samma dagis som vi gick på. Sen började vi på varsitt lekis och träffades inte på flera år. Jag var helt förkrossad när jag inte fick träffa honom mer, jag älskade ju honom. Så Christopher var min första kärlek, en sån kärlek som jag kommer ihåg än idag och som jag faktiskt kan sitta och le åt, för den var verkligen ärlig och fin.

Den första kärleken jag har fått förklarad för mig var när jag var 3 år. Jag var över öronen förälskad i mammas och pappas kompis Håkan. Mamma har förklarat för mig att jag ville vara jämte honom jämt och blev väldigt fnissig så fort han kom. Jag ville visa alla mina saker och visa honom hur duktig jag var. Jag var precis som en tonåring som var kär säger mamma. Håkan var 20 år äldre än mig så mina kärleksförklaringar blev aldrig besvarade.

Presentation av mig själv.

Anna heter ju jag. Döpt efter min biologiska farmor som gick bort i alkoholförgiftning långt innan jag föddes.
Jag är född i Borås, uppvuxen i Falkenberg, bodde 3 år i Linköping och är inne på mitt andra år i Skänninge.
Jag är näst äldst av 7 barn och trivs otroligt bra med rollen som stora-/lillasyster. Jag kan ärligt säga att min mamma är min bästa vän. Jag kan prata med henne om allt men jag undviker att berätta mycket för henne för jag vill skona henne från att bli orolig för mig. Jag är van vid att klara mig själv och så ska det förbli.
I grundskolan blev jag mobbad, mycket och ofta. Jag kunde komma hem med blåmärken efter att ha blivit slagen på rasterna, för att jag var fet och ful. Jag har slagits mycket med min syn på mig själv och alltid tyckt att jag inte duger. Idag är jag otroligt nöjd med mitt utseende och skulle inte vilja ändra på någonting, förutom kanske ett bröstlyft. Stor viktnedgång = Mycket lös, hängande hud. (Jag har varit uppe och snuddat på stadiga 125 kg)
Jag har ett stor intresse och det är hundar. Jag har alltid hjälpt andra att ta hand om hundar och ville alltid ha en egen hund. Jag fick Argos av mina föräldrar. Köpte Evo, sålde Evo, köpte Tira, fick tillbaka Evo och sålde honom igen, till någon som hade möjligtheten att ge honom det liv som han förtjänade. Han är ingen lägenhetshund.
Jag har alltid haft en tendens att välja helt fel killar att bli kär i. Ibland har det funkat och ibland har det varit totalt katastrof. Jag tror det har att göra med att jag är alldeles för snäll. Jag är en vårdare i grund och botten och vill alltid att alla mina medmänniskor ska ha det bra och glömmer oftast bort mig själv. I min värld så är den största gåvan att kunna ge och se hur folk blir glada av någonting jag har gjort.

Jag är oftast väldigt lat men när jag väl har bestämt mig för någonting så blir det så, även om det oftast tar sin lilla tid.
Jag lider av panikångest och ihållande ångest. När ångesten är som värst sätter jag mig i duschen med vattnet på och bara gråter tills det släpper. Jag tycker det är så otroligt skönt att gråta. Tårar är själens plåster.

Mitt mål i livet är att bli psykiatrivårdare eller behandlingsassistent eller jobba med misshandlade kvinnor. Ett ämne som ligger mig nära hjärtat och som jag kanske tyvärr har varit väldigt dålig på att prata om. Det är många saker i mitt liv som jag inte kommer ihåg. Jag har en minneslucka på några år, där jag kommer ihåg vissa saker men jag vet inte vilken årstid det var utanför fönstret. Jag har skrivit dagbok sedan jag var 6 år och dom anteckningarna har hjälpt mig mycket när jag försöker pussla ihop alla delar av mitt liv.

Tråkig presentation? Kan så vara, fast det är ju Jag :)