Ett ämne som jag mer än gärna skriver om, mina älskade föräldrar. För att underlätta delar jag upp det och skriver ett stycke om varje förälder.

Mamma.
Min älskade mamma. Min, på senare år, bästa vän. Jag kan inte i ord förklara hur mycket hon betyder för mig och hur mycket hon faktiskt har hjälpt mig, inte bara ekonomiskt utan även själsligt i form av prat och stöttning.
Mamma är skilsmässobarn. Trots det hade hon en ganska trygg ekonomisk bakgrund. Hennes pappa var inte alltför närvarande utan brydde sig mer om sin nya tjejs barn, vilket jag tror tog otroligt mycket på mamma och hennes bror. Jag tror att min morfar försöker kompensera det idag men det funkar inte på mamma, vilket jag tycker är bra. Man ska inte komma flera årtionden efteråt och ångra sig. Mitt och mammas förhållande har varit väldigt spänt under mina tonår, men det är det väl hos de flesta tjejer och deras mammor? Min mamma är i mina ögon en otroligt smart, omtänksam och pålitlig människa. Hon är inte rädd för att säga vad hon tycker och det uppskattar jag hos henne.
Hennes 7 barn är hennes allt, det märks och hur mycket vi än tycker att hon väljer sin nya framför oss så är det inte så. Vi är som de flesta svenskar; märker bara när någonting är fel och uppmärksammar inte det vi faktiskt får.
Jag unnar henne allt gott, och vill att hon ska må bra, precis som hon önskar mig. Det är många gånger jag funderar på att flytta tillbaka till Falkenberg för att komma närmare min mamma. Det hade betytt så otroligt mycket för mig att bara kunna åka hem till mamma på en fika och stanna bara någon timma, det är någonting jag saknar otroligt mycket. Det går inte en dag utan att jag tänker på min mamma och saknar henne, trots att hon är i livet och jag har möjlighet att träffa henne. Jag älskar min mamma.

Pappa.
Min älskade pappa. Jag önskar så att jag kunde fått ha honom hos mig tills jag blev 100 år, men det fanns en högre uppgift för honom. Min pappa var maskrosbarn, det är en benämning på de barn som har 1 eller 2 missbrukande föräldrar. Min pappa hade 2 missbrukande föräldrar. Jag kan inte föreställa mig all elände han fick se och uppleva under sin uppväxt. Misshandel och våldtäkter var vardagsmat för honom. Det är beundransvärt hur han tog tag i sitt liv och inte använde sin uppväxt som en ursäkt till att bete sig illa, som tyvärr så otroligt många gör. Han tog den lilla erfarenhet av familjelivet han hade och gjorde det till sitt eget, han lärde sig någonting nytt varje dag och jag är så otroligt stolt över att kunna kalla honom min pappa. Hade han kunnat hade han plockat ner alla stjärnor och månen till sina barn. Det är inte utan att jag sitter med tårar i ögonen när jag tänker på min pappa nu när jag skriver. Att han rycktes ifrån oss så snabbt är det värsta som hänt mig. Han fick diagnosen bukspottskörtelcancer 24 April 2007 och trots att oddsen var otroligt dåliga för att han skulle överleva, bara 5% som insjuknar i den sortens cancer lever i upp till 5 år efter att det har insjuknat, var han beredd att kämpa. 9 Juni fick jag det värsta besked jag fått någonsin; min pappa skulle dö, det var ingen fråga om månader nu, utan om dagar. Hela hans sjukdomshistoria gick så fort att jag inte han tänka efter, men jag upptäckte att jag hade tagit min pappa förgivet. Jag började ta vara på de sista dagarna jag fick med honom men ändå fick jag inte tillräckligt med tid. Kan man någonsin på tillräckligt med tid med någon som ska dö? Den 13 Juni 2007 lämnade han oss, fru, 7 barn och 1 barnbarn. Pappa kommer alltid vara min Kung. Den människa av det manliga könet som jag kommer älskar mest, ingen kommer kunna ta min pappas plats i hjärtat.