Som de flesta vet har jag många syskon, men vi är långt ifrån förmånga. Jag är otroligt glad över mina syskon och vi har delat så otroligt mycket, både sorg och glädje och vi finns alltid för varandra.

Niklas.
Storebror Niklas. Var börjar man? Han är ju den han är och ni som har träffat honom vet hur han är. Det är något visst med alla mina syskon, vi är lite speciella.
Eftersom att Niklar är 2 år äldre än mig (om man ska se till åren vi är födda så är det 3) och jag har alltid sett upp till honom otroligt mycket. Han var och är min största idol. Han har alltid ställt upp på mig och funnits där när jag har behövt honom, mest under den period i mitt liv som var den absolut jobbigaste. Jag var kär i nästan alla hans kompisar när jag var yngre och jag var nog ganska efterhängsen men jag såg ju upp till honom.
Det starkaste minne jag har av min bror är sommaren 2005. Jag, Niklas, Tisse och Sebbe hade åkt till E, för hon behövde hjälp med M (mitt ex). Det var då jag kom över min rädsla för honom. M försökte få till ett bråk med Niklas, vilket jag inte tänkte tillåta givetvis. Dom stod bara några centimetrar ifrån varandra och jag gick emellan och puttade M till marken. Jag fick en övernaturlig kraft och handlade inte efter huvudet utan efter hjärtat. Niklas är min bror och ingen ska få göra honom illa. Jag kan inte komma ihåg en enda gång som vi har varit riktigt osams.
Jag älskar Niklas, av hela mitt hjärta.

Maria.
Lillasyster Maria. Hon är nog den i familjen som är mest egen, hon gör som hon själv vill och hon klarar det med bravur. Vi är nog tightast i syskonskaran, eller vi har i alla fall blivit det på senare år. Vi har funnits för varandra men mer och mer nu, när vi har blivit lite äldre. Maria är den som ger mig råd när jag behöver det och hon är den axel jag kan gråta ut mot och samma gäller henne gentemot mig, jag ställer upp för henne allt vad jag kan.
Hon har det ekonomiskt mycket bättre än mig och har hjälpt mig mycket med det också och jag önskar att jag på något sätt ska kunna betala tillbaka till henne någon dag. Det minne jag har starkast av Maria hände faktiskt för några veckor sedan (vi träffas ju inte så mycket eftersom jag flyttade när Maria var 15). Det knackade på min dörr en fredagskväll i början på November och jag undrade vem fan det var som knackade, det är ju aldrig någon som bara kommer hem till mig helt sådär. När jag öppnade dörren så står Maria och hennes pojkvän Fredric där. Jag blev så glad, otroligt lycklig över att hon kom och hälsade på. Vi är ganska lika varandra jag och Maria och jag uppskattar henne som syster, jag har inte alltid gjort det då jag tyckte att hon tog mina kompisar när hon var lite, hon var ganska efterhängsen. Men jag älskar Maria, otroligt mycket.

Mattias (Tisse).
Lillebror Tisse, Familjens egna clown. Han är den som alltid får mig glad, hur arg eller ledsen jag än är. Nu när jag tänker på det så känner inte jag honom så bra, tyvärr. Så är det med alla mina yngre syskon eftersom jag inte har varit närvarande under deras uppväxt. Jag försvann när jag var 15, kom tillbaka när jag var 18 och försvann igen när jag var 19. När jag bodde inne i Linköping med Rille var Tisse ofta och hälsade på. Dom blev bra kompisar och det kändes väldigt bra för mig. Det starkaste minne jag har av Tisse är från förra julen. Vi gick 2-3 timmars promenader i snön varje kväll och pratade om allt och ingenting. Vi kom nära varandra och vårat syskonband blev något starkare. Han frågar nästan jämt när jag kommer ner och hälsar på nästa gång och jag frågar då om han saknar mig, han svarar jämt nej men jag vet att han gör det. Jag hoppas att vi kan ta de nattpromenaderna i år också, göra det till en tradition, för samtidigt som man får mycket motion så var det väldigt mysigt med ensam tid med honom, ovärderlig tid. Lilla Mattias, jag älskar dig!

Malin.
Malin, Malin, Malin. Den i syskonskaran som verkligen har annamat vårat finska temperament (japp, vi är alla 1/4 finskar) och Malin har nog fått allas temperament om jag tänker efter. Hon är underbar Malin när hon lägger den sidan till men samtidigt så kan jag bli så irriterad, för i mina ögon är hon bortskämd och det vet hon att hon är.
Hon har alltid vetat, sen hon var liten, vilka knappar hon ska trycka på när hon vill ha någonting. Hon är expert på att trycka fram krokodiltårar på beställning. Hon är den av mina syskon som kommer upp till Östgötaslätten mest och hälsar på. Tyvärr är det inte mig hon hälsar på mest men vi träffas i alla fall. Malin vill verkligen vara alla till lags, jämt och blir lidande själv för det för hon glömmer av lite vad som är bäst för henne. Mitt starkaste minne av Malin är när hon var 3-4 år. Pappa var pappaledig med Åsa och Daniel medans vi äldre gick i skolan. På morgonen på väg till skolan var det inte ovanligt att Lilla Malin, som hon kallades, följde efter oss en ganska bra bit till skolan. Vi suckade alltid och gick hem med henne så att pappa kunde ta hand om henne. Men hon var så otroligt söt med sina korkskruvslockar, tills hon rakade av allting och vi började kalla henne för Bengt. M trodde faktiskt ett bra tag att Malin hette Bengt och var en kille. Jag älskar dig Malin!

Daniel.
Nu börjar det bli lite svårare, för Daniel känner jag inte alls, och det skäms jag för. Jag som storasyster ska känna min lillebror och kunna säga vad han tycker om och inte tycker om. Om han har en tjej eller vilket hans favoritband är, men jag vet inte. Han är i alla fall blyg Daniel, det har han alltid varit. Och han har skjutit i höjden som bara den de senaste 2 åren, jag vågar inte tänka på hur lång han är nu när jag kommer hem. (Jag är i alla fall kortast i familjen). Det starkaste minne jag har av Daniel är inget roligt minne. Det är när vi sitter inne i Pappas sal på sjukhuset, 1 timma efter att han hade dött (mamma ville inte att vi barn skulle vara med när han dog, ifall det skulle vara äckligt och förändra våran syn på honom. Nu efter hand ångrar hon att vi inte fick vara med och jag hade kunnat göra vad som helst för att få vara vid min Pappas sida när han tog sitt sista andetag.) Jag sitter vid fotänden av sängen och tittar på min otroligt vackra Pappa som ligger orörlig på sängen. Alla gråter mycket, förtvivlat gråt, ljudligt gråt. Daniel sitter jämte mamma och Åsa i soffan. Han är 11 år, han har en för stor blå tröja på sig. Hans tårar rullar sakta nerför kinderna och han ser helt förkrossad ut men ändå så fundersam. Som att han inte riktigt förstår vad som hänt. Jag har bilden framför mig i huvudet nu och jag gråter när jag tänker på det. Lilla Daniel. Det gör så ont i mitt hjärta att veta att du, Åsa, Malin, Mattias, Maria och Malin inte fick ha pappa lika länge som jag. Att han så plötsligt rycktes bort, och ni fick inte känna honom som jag. Som världens bästa pappa. Daniel, jag älskar dig, trots det faktum att vi knappt känner varandra. Det måste jag ändra på.

Åsa.
Lilla Åsa. Yngst i syskonskaran. Den som nog alltid fått hamna lite i skymundan. Hon vill så väl men oftast blir det fel och hon får skäll, helt utan anledning. Henne känner jag inte heller så bra men jag märker på henne att hon verkligen försöker få mig att känna henne och tycka om henne, Åsa det gör jag ändå! Hur du än är så älskar jag dig för att du är du. De 3 dagarna hon var här i oktober var mysiga, trots att jag kände lite irritation över situationen så var det mysigt. Jag hoppas att du kommer tillbaka snart igen och tillbringar några dagar med mig så vi kan lära känna varandra ytterligare. Jag kan känna att så mycket blöjor jag har bytt på Åsa, och Daniel, och så mycket jag passat dom när dom var små och var ute och gick med dom så borde jag känna dom. Men nej. Jag gör inte det, inte tillräckligt. Det starkaste minne jag har av Åsa är när hon var 2-3 år. Det var skolavslutning och alla klasser var samlade. Från åk 0-9, 2 klasser i varje årskurs. Rektorn står och håller tal och 9orna gråter. Då, helt plötsligt säger en klasskompis till mig: "Anna, är inte det din syster?" Jag sittat upp på scenen och där kommer Åsa, blond i en pastellfärgad klänning. Jag höll på att dö av pinsamhet, medans alla andra skrattade. Åsa tyckte det var roligt och pappa gick upp och hämtade henne. Han bockade när han gick av scenen. Åsa, lilla tokiga Åsa, som inte är så liten längre, du är ju 15! Det känns som att avslutningshändelsen var igår! Jag älskar dig Åsa!

Denna dag var laddad med ångest. Otrolig ångest eftersom jag inte känner mina syskon, trotts att vi har bott tillsammans. Jag hoppas att vi kan bli otroligt bra vänner nu när vi är lite äldre. Jag hoppas verkligen det <3