Jag håller på att få ett nervöst jävla sammanbrott snart, eller snarare ett psykbryt. Jag pallar fan inte mer.
Det är mer än en månad kvar tills jag flyttar men jag har ändå packat ner hela vardagsrummet, jag orkar inte se skiten.
Jag är så trött på mig själv just nu att jag vill kasta sönder vartenda glas jag har i mina skåp och sen rulla mig i alla skärvor. Varför känner jag så? Är det någon som kan förklara det för mig, för jag förstår inte själv.
Inatt kunde jag inte somna, jag hade ett så stort tryck över bröstet och jag bara grät. Jag satt i min säng och grät och skakade. Varför? När jag väl somnade vaknade jag snabbt igen och hade precis lika svårt att somna om igen. Jag är nära till gråt hela tiden och känner mig så orklös. Evo är det enda jag orkar med just nu, och tack för det. Utan honom hemma, vad hade jag gjort då? Jag börjar bli rädd för mig själv, rädd för mina tankar och för att känna efter hur jag mår.
Jag orkar inte vara glad längre, min glädje är slut.  Jag orkar inte bära hela världen i mitt ok på axlarna. Jag orkar knappt bära mitt eget liv. Detta är mitt rop på hjälp. Jag kanske ropar för döva öron eller så är det ingenting viktigt.