Är tillbaka i Linköping igen efter en helg i, bli inte förvånade, Landskrona.
Hade riktigt mysigt där. Lagade mat, var ute med hunden, kollade på Mange när han sov (vilket han gjorde ganska mycket), kollade på film. Helgen blev kalarn bra!

Ett samtal mellan Anna och Mange en lördag natt, låter ungefär såhär:
 A (i ett försök till att få in lite komik i romantiken: Jag kommer vara som en böld i röven på dig.
M (med silkeslen röst och skånsk dialekt): Ja..... Bara du inte kliar.

Efter de avslutande orden rullade vi runt i soffan och garvade. Fanns ingen hejd på det för fem öre, tror vi var lite trötta med.
Åh, jag vill så gärna förklara för er alla hur det känns och är, men har inte riktigt fattat själv än att det faktiskt är sanning, svävar på små rosa moln i 7:e himlen (nej, inte TV-serien) och är bara så lycklig. 
Du är så förbannat speciell, att du har funnits i mitt liv så länge, utan att jag ens har haft en tanke på att det kanske skulle bli så här. Det spritter i hela kroppen och jag vill dela med mig av min glädje till alla som lyssnar, varesig de vill eller inte. 

Hade ju med mig Evo ner till Landskrona med, var lite orolig över hur det skulle gå på tåget, typiskt mig att oroa mig. Evo klarade resan galant och var jätte duktig hemma hos Mange. Han gnydde knappt någonting och lyssnade med båda öronen för en gångs skull, googlar du efter "selektiv hörsel" så kommer det upp en bild på Evo, han hör verkligen bara det han vill höra. 
Tira fick vara hemma med Mulla. Hade nog inte klarat att ta båda hundarna på tåget,  i alla fall inte hem med 7 spanjorer i kupén som var livrädda för hundar. Undrar varför man väljer att sätta sig i en vagn där hundar är tillåtet om man är rädd... Dom hade ju inte bokat med speciell plats...

På Onsdag ska vi resa igen. Då bär det av ner till Falkenberg, då med båda hundar för då åker vi bil.
Det är ju inte så längesedan jag var hemma, men det ska ändå bli skönt att komma ner...